Vi som aldrig sa hora

Jajaja, jag vet att jag är liite sent ute med en kommentar angåendes Ronnies Sandahls debutroman men aktualitet känns inte direkt som prio ett för en blogg som trots allt inte uppdaterats sen i augusti... Däremot känns det surt att inte kunna tillförskaffa något nytt, för jaa, Vi som aldrig sa hora är precis lika usel som debatten runtomkrin boken gett sken av att den ska vara. Att hata Ronnie Sandahl känns visserligen som en slapp markering av kulturell status ett halvår för sent och visst skulle jag kunna skriva något snällt om att herr Sandahl inte är helt ute och cyklar när det kommer till att bygga upp en dialog eller hur jag i vissa stunder drar på munnen åt kulturella referenser som jag längtat efter i litteraturen men som inte funnits eftersom det helt enkelt än så länge finns väldigt få böcker utgivna av männsikor som är lika gamla som jag själv. Men nu är det här ingen uppsatsopponering utan bara ett simpelt blogginlägg av en av alla tusen wannabeekulturjournalister och jag behöver inte alls vara snäll om jag inte känner för det. För faktum kvarstår; det är få gånger jag hatat män så mycket som efter att jag läst denna bok. Och nej, det beror givetvis inte på bokens machosportkille karaktär utan givetvis på Sandahls alter ego (?) karaktärs uppsättande av kvinnnan (Quinnan!!!) på en piedestal. Egentligen skulle jag vilja skriva något här om hur Ronnie Sandahl bara är bitter för att feminismen inte funkade som raggningsknep när han gick i gymnasiet men jag grubblat vidare på det temat och insett att ett sådant resonemang från min sida bara leder till min egen bitterhet över att aldrig få ligga i gymnasiet och det känns ju inte vidare relevant... Men ärligt talat; Ronnie, jag känner din typ och näe, du är inte den nya Morrissey som du så gärna vill vara (den ironsika distans du försöker skapa till dig själv i boken är genomskinligare än öhhhh, genomskinlig) utan bara ytterligare en mini Ulf Lundell och en sådan skulle jag gladeligen vara utan.

Det är väl knappast förvånande att jag finner språket vedervärdigt med de "effektsökande" kort avhuggna meningarna eller "poetiska" treradersstyckena. Eller att det känns som om klyschorna avlöser varandra i karaktäraskildringen i allmänhet (skräll att bokens gäng består av en tjockis, en sportkille och en känslig outsider liksom...) och i småstadsskildringen i synnerhet.
Bara en sak lyfter det hela: Greasemedleyt! I skildringen av en utekväll i Sandahls Falköping spelar dom, precis som i vilken annan småstad som helst, ett medley av låtar från Grease mitt i natten och som då det spelas får alla att tokdansa och visa sig själva från sin lustigaste sida. Hur detta medley på något sätt blivit en symbol för allt jag hatar med min småstadsuppväxt gör att jag, då denna detalj slinker med i en småstadsskildring som i övrigt inte alls tillför något nytt, är beredd att förlåta unge herr Sandahl en hel del.

/Laura