Även jag faller till föga och gör som många andra bloggar och har med den här listan från Expressen (ni vet, angående den där artikeln om att folk ljuger om vad de läst - något jag aldrig gjort för övrigt. Varför skulle jag?)
1. Jack av Ulf Lundell. Ej läst. Kommer aldrig hända. Det här är en pretentiös blogg; pretentiösa människor läser inte Ulf Lundell.
2. Utvandrarna av Vilhelm Moberg. Läste jag som tolvåring, Utvandrar-serien var bland de första vuxenböckerna jag läste.
3. Hemsöborna av August Strindberg. Nix, inte läst. Räcker med Röda rummet, mer Strindberg än så är jag inte särskilt intresserad av.
4. Nässlorna blomma av Harry Martinson. Nej, tyvärr - vill läsa både Harry och Moa, om jag bara hade tid.
5. Röde Orm av Frans G Bengtsson. Nej.
6. Arn-böckerna av Jan Guillou. Verkligen inte! Skulle skämmas om jag hade läst dem. Herregud, hur kan Jan Guillou vara med på den här listan?
7. Sagan om ringen-trilogin av JRR Tolkien. Nej, läste Belgarion-böckerna av Eddings istället, det är all fantasy jag orkat med.
8. Krig och fred av Leo Tolstoj. Well, läste första boken, men den var så tråkig så jag orkade inte fortsätta.
9. Svindlande höjder av Emily Brontë. Jajamensan! Men måste erkänna att filmen känns närmare hjärtat.
10. Män är från mars, kvinnor är från Venus av John Gray. Eh, nej. Däremot Fittstim och Under det rosa täcket.
11. 1984 av George Orwell. Japp.
12. Lysande utsikter av Charles Dickens. Nix.
13. Harry Potter och de vises sten av J K Rowling. Har läst alla Harry-böckerna.
14. Jane Eyre av Charlotte Brontë. Självklart, en favorit i bokhyllan.
15. Da Vinci-koden av Dan Brown. Ja, har faktiskt gjort det. Bra är den ju inte, men underhållande.
16. Anne Franks dagbok av Anne Frank. Läste för jättelänge sedan, på låg- eller mellanstadiet.
/Mary
lördag 27 januari 2007
söndag 21 januari 2007
I love Jessica
Måste tipsa om Jessica Gedin, som skriver eminenta litteraturrecensioner och -krönikor i Elle (den bästa svenska modetidningen, för övrigt). Det är mina favoritsidor i tidningen; Jessica har ett finemang språk och skriver precis sådär smart som jag önskar att jag kunde göra. Hoppas verkligen att hon inte tar mammaledigt alltför länge när hennes bebis föds i mars, hur ska jag klara mig utan hennes tips?
Någon som vet om Jessica har en blogg? Skulle självklart bli min nya favorit.
/Mary
Någon som vet om Jessica har en blogg? Skulle självklart bli min nya favorit.
/Mary
lycka
Ibland har man helt fantastisk tur. Jag och min syster S samlar på Lotta-böcker, en serie av Merri Vik, skrevs på sextiotalet (kanske även sjuttio-talet, har inte jättekoll). Antagligen läste era mödrar böckerna om käcka, präktiga Lotta som på något sätt alltid klantar till det mesta. Förutom att böckerna är ett tidsdokument över den svenska storhetstiden på sextiotalet, är de också mycket roliga och mysiga. Jag och syster S har många böcker i serien, 35 stycken, och vi tror att det fattas runt tio böcker för att få en komplett serie. De böcker vi inte har är svåra att få tag på; de gavs ut i ganska små upplagor och är extra åtråvärda för samlare, och är därmed inte lätta att hitta på antikvariat. Men igår, på Myrorna, hittade jag boken Alltid Lotta, som vi inte sedan tidigare har. Vilken lycka!
/Mary
/Mary
tisdag 16 januari 2007
Svinalängorna
I min familj är Moa Martinson något av en husgud. Att jämföra Susanna Alakoski med Moa känns redan schletet, liksom att kalla henne för en ny proletärförfattare. Det är bara det att ett tag in i boken håller jag på att gå i taket av lycka då jag kan konstatera att jag läser en bok som vågar ta upp det på många sätt tabubelagda ämnet klass och som inte är skrivna på typ 30-talet då Ivar-Lo, Wilhelm och dom andra grabbarna var verksamma (tillsammans med Moa som enda kvinna då). Som dessutom är en uppväxtskildring av en flicka i 60 och 70-talens Sverige men skriven på 2000-talet då grabbarna Mikael Niemi och Torbjörn Flykt är verksamma men dom kvinnliga motsvarigheterna (både som romanförfattare och romankaraktärer) liksom på 30-talet är få. Tack Susanna Alakoski för att du har dykt upp.
Romaner som skildrar fattigdom, alkoholism och elände finns det gott om, men det är få som lyckas hålla sig vid ytan utan att falla ner i det där eländesromanträsket. Som ni säkert redan förstått är min åsikt att Svinalängorna är en få som lyckas hålla sig över träskytan. Och det med råge. Jag kan inte låte bli att komma tillbaka till Martinson men jag har nog inte läst en roman sedan Mor gifter sig som innehåller samma ljuvliga sorts galghumor och som lyckas beskriva utsatta barns överlevnadsstrategier på ett lika medryckande sätt. Mamman i boken är dessutom en av de stenhårdaste feministerna som jag stött på inom litteraturen på väldigt länge. Vad jag absolut inte vill glömma att nämna innan jag avslutar den här hyllningstexten är att Alakoski med en häpnande stilistisk precision på några få rader lyckas få mig mer berörd över Finlands bedrövliga 1900-talshistoria än vad alla historieböcker i världen skulle kunna åstadkomma.
Jag sträckläste Svinalängorna på en 15 timmars lång tågresa och jag hade inte kunnat få ett bättre sällskap. Susanna Alakoski har lovat att skriva många romaner till kring ämnena klass, kön och etnicitet. Om de lyckas hålla samma höga kvalite som debuten så utsätter jag mig med glädje för fler "träsmakibakenlånga" tågresor.
/Laura
Romaner som skildrar fattigdom, alkoholism och elände finns det gott om, men det är få som lyckas hålla sig vid ytan utan att falla ner i det där eländesromanträsket. Som ni säkert redan förstått är min åsikt att Svinalängorna är en få som lyckas hålla sig över träskytan. Och det med råge. Jag kan inte låte bli att komma tillbaka till Martinson men jag har nog inte läst en roman sedan Mor gifter sig som innehåller samma ljuvliga sorts galghumor och som lyckas beskriva utsatta barns överlevnadsstrategier på ett lika medryckande sätt. Mamman i boken är dessutom en av de stenhårdaste feministerna som jag stött på inom litteraturen på väldigt länge. Vad jag absolut inte vill glömma att nämna innan jag avslutar den här hyllningstexten är att Alakoski med en häpnande stilistisk precision på några få rader lyckas få mig mer berörd över Finlands bedrövliga 1900-talshistoria än vad alla historieböcker i världen skulle kunna åstadkomma.
Jag sträckläste Svinalängorna på en 15 timmars lång tågresa och jag hade inte kunnat få ett bättre sällskap. Susanna Alakoski har lovat att skriva många romaner till kring ämnena klass, kön och etnicitet. Om de lyckas hålla samma höga kvalite som debuten så utsätter jag mig med glädje för fler "träsmakibakenlånga" tågresor.
/Laura
lördag 13 januari 2007
nr 995
Nr 995 på listan blir Konsten att vara Ela av min absoluta favoritförfattare Johanna Nilsson. Ingen beskriver ångest och ensamhet lika bra som hon, ingen får mig att gråta och skratta och känna med romanhjältinnan Ela som hon. Konsten att vara Ela är min litterära snuttefilt som jag läser när allt känns jobbigt, min vän i mörkret, min ledstjärna i livet. Den här boken är ett absolut måste för alla trasiga, och hela, själar.
Konsten att vara Ela är the shit, helt enkelt.
/Mary
Konsten att vara Ela är the shit, helt enkelt.
/Mary
torsdag 11 januari 2007
the list, nr 998 997 996
Så jäval trist och förutsägbart men jag prickar av tre Dostojevskijs på listan så är det gjort. Det är ju inte det att dom inte förtjänar att vara med, det är inte för inte som han kallas för "författarnas författare". Faktiskt. Och nej, han är INTE tråkig. Vad som är tråkigt, eller rättare sagt förutsägbart, är att ha med gamle Dojjan på en lista över de 1000 bästa böckerna någonsin.
Brott och straff. Älskade den här boken så jävla mycket på gymnasiet att jag blir trött bara av tanken på att jag anser det här vara en av mina all time favourites. Har aldrig vågat läsa om den, jag vill ju inte "förstora läsupplevelsen" som det så fint heter... Kanske vore dags snart. Kill your darlings eller nåt (eller varför det vid närmare eftertanke?)
Idioten. På baksidan till den upplaga som jag har står det något i stil med (kan inte citera korrekt eftersom alla mina böcker ligger nedpackade i flyttlådor) att Dostojevskij i och med Nastasia Filippovna skapar ett av världslitteraturens mest fascinerande kvinnoporträtt. Och jepp, så är det.
Anteckningar från ett källarhål. Kanske den Dostojevskijroman som ligger mig allra närmast om hjärtat. Så fin. Så bra. Så sorglig.
Tips! Om det nu finns nån sån där jobbig sate där ute som inte orkar läsa en bok för att "den är för tjock" men ändå känner sig ruskigt sugen på ryska klassiker så kan jag ju rekommendera Anteckningar... Den är ganska tunn.
/Laura
Brott och straff. Älskade den här boken så jävla mycket på gymnasiet att jag blir trött bara av tanken på att jag anser det här vara en av mina all time favourites. Har aldrig vågat läsa om den, jag vill ju inte "förstora läsupplevelsen" som det så fint heter... Kanske vore dags snart. Kill your darlings eller nåt (eller varför det vid närmare eftertanke?)
Idioten. På baksidan till den upplaga som jag har står det något i stil med (kan inte citera korrekt eftersom alla mina böcker ligger nedpackade i flyttlådor) att Dostojevskij i och med Nastasia Filippovna skapar ett av världslitteraturens mest fascinerande kvinnoporträtt. Och jepp, så är det.
Anteckningar från ett källarhål. Kanske den Dostojevskijroman som ligger mig allra närmast om hjärtat. Så fin. Så bra. Så sorglig.
Tips! Om det nu finns nån sån där jobbig sate där ute som inte orkar läsa en bok för att "den är för tjock" men ändå känner sig ruskigt sugen på ryska klassiker så kan jag ju rekommendera Anteckningar... Den är ganska tunn.
/Laura
the list, nr 999
Hemlängtan av Michelle Magorian.
En av de absolut bästa barn/ungdomsböckerna som någonsin skrivits. Läste den första gången i tio, elvaårsåldern och läser fortfarande om den då och då. Jag vet få andra författare som lyckats bygga upp en stämning på ett lika mästerligt sätt som Magorian gör i den här boken, det är en stämning som jag inte kan beskriva på ett bättre sätt än att den smakar regn. Boken för en till en fuktig sensomar i efterkirgstidens England och ja, det känns i hela kropen som om man verkligen vore där, på plats i trädgården till det där fallfärdiga huset vid ån. Hemlängtan är en underbar bok längtan och om att våga släppa taget om det gamla och gå vidare med sitt liv upp samt en ömsint beskrivning om en trevande mor och dotterrealtion. Visserligen fick den mig att måla upp bilden av Amerika som det förlovade landet men frånsett det är det här en läsupplevelse som jag önskar att inget mellanstadiebarn får mista.
/Laura
En av de absolut bästa barn/ungdomsböckerna som någonsin skrivits. Läste den första gången i tio, elvaårsåldern och läser fortfarande om den då och då. Jag vet få andra författare som lyckats bygga upp en stämning på ett lika mästerligt sätt som Magorian gör i den här boken, det är en stämning som jag inte kan beskriva på ett bättre sätt än att den smakar regn. Boken för en till en fuktig sensomar i efterkirgstidens England och ja, det känns i hela kropen som om man verkligen vore där, på plats i trädgården till det där fallfärdiga huset vid ån. Hemlängtan är en underbar bok längtan och om att våga släppa taget om det gamla och gå vidare med sitt liv upp samt en ömsint beskrivning om en trevande mor och dotterrealtion. Visserligen fick den mig att måla upp bilden av Amerika som det förlovade landet men frånsett det är det här en läsupplevelse som jag önskar att inget mellanstadiebarn får mista.
/Laura
dagens citat
Man blir förälskad i någon som väcker något i en själv till liv.
ur Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm
/Mary
onsdag 10 januari 2007
the list, nr 1000
Introducerar härmed en ny kategori; 1000-listan. Jag och Laura listar de 1000 bästa böckerna (romaner, lyrikböcker, novellsamlingar) utan inbördes ordning.
Först ut är:
Stolthet och fördom av Jane Austen. The chick litt av alla chick litts - dessutom en bra sådan. Minns att min gamla litteraturvetenskapslärare avfärdade Jane Austens böcker eftersom de var "1800-talets Harlequin". Vilken hädelse! Stolthet och fördom innehåller ju alla nödvändiga ingredienser för en bra roman; 1800-tal, England, vackra kläder, "fattiga" kvinnor, rika män, mr Darcy och Elisabeth Bennet. Lovely!
Tips: antagligen har ni redan sett dem, men om inte, se filmerna Bridget Jones dagbok och Stolthet och fördom (den senaste med Keira Knightley som en perfekt Lizzie).
/Mary
Först ut är:
Stolthet och fördom av Jane Austen. The chick litt av alla chick litts - dessutom en bra sådan. Minns att min gamla litteraturvetenskapslärare avfärdade Jane Austens böcker eftersom de var "1800-talets Harlequin". Vilken hädelse! Stolthet och fördom innehåller ju alla nödvändiga ingredienser för en bra roman; 1800-tal, England, vackra kläder, "fattiga" kvinnor, rika män, mr Darcy och Elisabeth Bennet. Lovely!
Tips: antagligen har ni redan sett dem, men om inte, se filmerna Bridget Jones dagbok och Stolthet och fördom (den senaste med Keira Knightley som en perfekt Lizzie).
/Mary
ja visst gör det ont
när man glömmer att ta med en av sina all time favourite-böcker. Hade tänkt att jag skulle läsa om Karin Boye den här våren, eftersom dikter är typ det enda jag orkar med efter juristplugget, men det blir det alltså inget av. För jag går ju inte och köper en ny bok; jag vill ju ha min gamla slitna pocket som är fullklottrad med understrykningar och kommentarer. Och att låna en diktbok är helt utelsutet, då går det ju inte att göra understrykningar och kommentarer och man får inte det där personliga förhållandet till boken som när man äger den själv.
Får helt enkelt vänta tills påsk innan jag läser Karin igen. Har inte läst henne sen gymnasiet, när jag var en svår och demprimerad och allmänt jobbig tonåring, så det hade verkligen varit roligt att läsa om nu när jag är vuxen, sofistikerad och klok.
I väntan på påsken läser jag Bruno K Öijer (som blev en annan all time favourite på gymnasiet, främst därför att min lärare som jag hade en crush på dykade honom).
/Mary
Får helt enkelt vänta tills påsk innan jag läser Karin igen. Har inte läst henne sen gymnasiet, när jag var en svår och demprimerad och allmänt jobbig tonåring, så det hade verkligen varit roligt att läsa om nu när jag är vuxen, sofistikerad och klok.
I väntan på påsken läser jag Bruno K Öijer (som blev en annan all time favourite på gymnasiet, främst därför att min lärare som jag hade en crush på dykade honom).
/Mary
kan inte låta bli
att gilla den här romantiteln: Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa. Om boken är bra eller ej vet jag inte, men en recension finns att läsa här.
/Mary
/Mary
Sjung o gudinna om vreden som brann...
Hade tänkt att hardcorestarta mitt litterära 2007 med läsning av Iliaden. Anledningen till att ta itu med den här (numera) satans boken var väl delvis superambitiösa eftersom första delkursen på konstvetenskapen kommer att handla om antiken och jag hade tänkt fräscha upp mina kunskaper om det antika Grekland innan kursstart, dels för att jag aldrig är sen med att ta tillfället i akt och bättra på mina finkulturkunskaper (det är inte som inte som vi presenterar oss som pretentiösa bloggers...) men mest kanske för att The Secret History av Donna Tartt var bland det grymmaste jag läste i höst. Givetvis hade den boken gjort mig råpeppad på gamla greker. Hade gjort upp någon bild i huvudet om lugna kvällar med tedrickande och Iliadenläsning och kloka eftertankar som automatiskt skulle göra mig lika tjusig som Francis och lika smart som Henry. Som skulle få mig att börja spotta ut smartheter som en Sokrates anno 2000-talet (för övrigt tvivlar jag på att Sokrates och Iliaden har så mycket med varandra att göra förutom att de båda klassas in i den tidspeiod som går under namnet antikens Grekland) och få mig att bli lite sådär mystisk och farlig och intellektuell på det där sättet som är helt oemotståndligt i böckernas värld och totalt odrägligt i verkliga livet.
Men tji fick jag. Grejen är den att jag verkligen inte kan läsa bunden vers. Jag skyller det på min totala avsaknad av takt och rytm, jag är helt hopplös på allt som har någonitng med takt att göra; klappa i takt, dansa i takt och ja, just det, läsa i takt. (Rytm?????) Inte ens julklappsrim klarar jag av. Jag har till och med agerat duktig flicka och fräschat upp mina hexameterkunskaper men även efter att fått versmåttet teoretiskt förklarat så hajjar jag likt förbaskat inte hurjag ska läsa skiten. Och så länge jag inte fattar rytmen så begriper jag heller inte ett dugg om vad bokskrället handlar om. Så nu har jag suttit och hatiskt blängt på boken i cirka två veckors tid och inte läst någonting alls utan mest kollat på Rome på DVD istället (greker, romare, jag följer iallafall någto sorts tema här). Det som suger mest är att jag verkligen sett fram emot att läsa just den här boken och att jag är helt övertygad om att jag gått miste om en stor läsupplevelse. Det ända jag fått ut av det här är att jag numera vet vad Peliden är för något (tack pappa!?) Utöver det finner jag det helt meningslöst att ha en åsikt om Iliaden, lika lite som jag anser det är att ha en åsikt om Beatles. Nästa gång jag bloggar lovar jag att återkomma med ett inlägg som handlar om en bok som jag faktistk uppskattar och har något vettigt att säga om. Tills dess ska jag vårda min inre litteratursnobb som fått sig en rejäl törn.
/Laura
Men tji fick jag. Grejen är den att jag verkligen inte kan läsa bunden vers. Jag skyller det på min totala avsaknad av takt och rytm, jag är helt hopplös på allt som har någonitng med takt att göra; klappa i takt, dansa i takt och ja, just det, läsa i takt. (Rytm?????) Inte ens julklappsrim klarar jag av. Jag har till och med agerat duktig flicka och fräschat upp mina hexameterkunskaper men även efter att fått versmåttet teoretiskt förklarat så hajjar jag likt förbaskat inte hurjag ska läsa skiten. Och så länge jag inte fattar rytmen så begriper jag heller inte ett dugg om vad bokskrället handlar om. Så nu har jag suttit och hatiskt blängt på boken i cirka två veckors tid och inte läst någonting alls utan mest kollat på Rome på DVD istället (greker, romare, jag följer iallafall någto sorts tema här). Det som suger mest är att jag verkligen sett fram emot att läsa just den här boken och att jag är helt övertygad om att jag gått miste om en stor läsupplevelse. Det ända jag fått ut av det här är att jag numera vet vad Peliden är för något (tack pappa!?) Utöver det finner jag det helt meningslöst att ha en åsikt om Iliaden, lika lite som jag anser det är att ha en åsikt om Beatles. Nästa gång jag bloggar lovar jag att återkomma med ett inlägg som handlar om en bok som jag faktistk uppskattar och har något vettigt att säga om. Tills dess ska jag vårda min inre litteratursnobb som fått sig en rejäl törn.
/Laura
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
