måndag 19 februari 2007

Nr 993

Det är med smått rodnande kinder som jag trycker ner Processen av Franz Kafka som 993 på listan. Alla tiders prettosymbol (ok, vi är en prettoblogg men ändå) som är så pretto att den inte ens är pretto längre utan lika obligatorisk i gemene svennes bokhylla som Guillous Arn-serie. En rörande symbol för alla dom som någongång dragit på sig en svart polotrja och en svår min och kallat sig för poet. Jag önksar att jag kunde skriva nåt klatschigt om Processen som kopplas till mitt gymnasiejag som hade svarta kajalögon och posedrack rödvin och som övade i smyg på att röka Lucky Strikes så snyggt som möjligt men Processen hör inte alls ihop med det där. Jag vet inte, men på nåt sätt har nog aldrig en bok varit så rätt läsning vid en viss tidpunkt i livet, ingen bok har någonsin på bättre sätt kunnat förklara en viss känsla och ett visst skeende. Det finns en anledning till att Processen anses vara en av förra århundradets bästa böcker. Det finns också en anledning till att den anses vara tung och tråkig, för det är den. Det är bara det att när man väl tagit sig igenom den kan man omöjligt sluta tänka på den.

/Laura

Kate!

Kate Moss. Addicted to love av Fred Vermorel är - surprise - en biografi om allas vår älskling Kate Moss. Tyvärr är boken inte särskilt bra; den är seeeg, tråkig och alldeles för omständig. Vermorel tycks vilja sätta Moss liv i massa jobbiga kontexter hela tiden, istället för att bara berätta om hennes liv. Det är ju därför jag köpte boken, inte för att få en analys om ungdomspopkulturen under 90-talet. Dessutom är det alldeles för få bilder, jag hade velat ha fler foton på alla fantastiska kreationer Kate Moss har visat sig i, och fler på henne och Pete Doherty och på lilla Lila Grace.

Som ett Kate Moss-fan är det självklart att man läser boken, men det går inte att låta bli att störa sig på det taffliga språket och alla onödiga omvägar.

/Mary

Kurslitt tips!

Om man någon gång bara skulle råka ha sisådär åtta-niohundra kronor över och känner för att lägga dem på en bok och om man dessutom är allmänt konstintresserad rekommenderar jag er att köpa Art History av Marilyn Stokestad. Det är den tyngsta (när jag inhandlade den tänkte jag "så bra, nu har jag äntligen nåt rejält att pressa skrynkliga papper med") och finaste bok jag äger. Den är så fin att jag inte vill göra understrykningar i den. Jobbigt. Just det, den är bra och lättillgänlig och allt det där också.

/Laura

tisdag 13 februari 2007

Marianne Fredriksson är död!

stod det i ett sms från Mary igår. Jisses Amalia, sånna här grejer är trots allt inte småpotatis i min värld. Jag vet att jag inte ens inkludera henne på min tio i topp lista häromveckan, det var alldeles för länge sedan hennes böcker var som bästabästa. Det var längesedan jag slutade tycka hon skrev fantastiska berättelser för att istället börja störa mig på hennes förbaskat präktiga urmödrar som hon alltid skulle ha med. Den där Quinnornas quinna som var så klok och så förstående och så så stark liksom, som alltid kunde se igenom människor och som alltid hade några väl valda ord att säga.

Men eftersom jag är den sentimentala typen så kan jag inte låta bli att skriva en liten hyllning i ett läge som detta. När jag var femton läste jag alla hennes böcker på raken. Hela hennes värld, speciellt böckerna som kretsade kring historier ut biblen, var en fullkomligt magisk värld att kliva in i. Medan jag läste var det lite som att få komma hem till en snäll gammal sagotant. Det skulle mycket väl kunna hända än idag att om jag fick anledning att ge någon utländsk bekant en bok skriven av en svensk författare (jag tycker den typen av presenter är käcka, haha) skulle välja ett ex av Simon och ekarna eller Anna, Hanna och Johanna. Men framför allt har Marianne Fredriksson, även om jag idag sparkar bakut mot hennes moderjordfeminism, gjort mer för att lägga grunden till ett feministiskt synsätt hos mig än dom flesta andra. Att läsa Enligt Maria Magdalena fick mig att inse att andra sätt att se och tolka saker och ting på var möjliga och att det självklara var långt ifrån självklart. Att bara för att kvinnan inte syns i betyder det inte att hon inte finns. Boken döms säkert ut av de kunniga som populärkulturellt trams men för mig var den mer givande än all komfirmationsundervisning i världen.

Jaghade egentligen tänkt läsa lite Märta Tikkanen eller Bukowski ikväll men kanske att jag borde överväga omläsning av en Fredriksson istället?

/Laura

onsdag 7 februari 2007

Jag läste för ett tag sedan på nån blogg (men på grund av att jag är en total misfit i Internetgenerationen klarar jag inte av att länka till den) om att någon utmanade en manlig bekant att läsa tio böcker på raken skrivna av kvinnliga författare. Som om det skulle vara ett problem eller nåt svårt för den delen! Ok, av egen erfarenhet vet jag att män inte alltid är så pigga på att läsa kvinnliga författare, inte så mycket av illvilja men mer för att dom helt verkar glömma bort att dom finns, eller så vet dom helt enkelt inte vilka som är läsvärda... Men ändå! "Skandal!" ryter mitt feministiska hjärta. Egentligen gillar jag inte att dela upp böcker skrivan av bra manliga respektive kvinnliga författare, en bra bok är en bra bok helt enkelt och jag skulle gissa på att min läsning är fördelad rätt 50/50 på dom båda könen. Men eftersom jag gör allt för att slippa ta tag i den där hemtentan som måste skrivas och dessutom är en sucker för listor så får ni här hela två stycken. Först mina tio svenska ( eh just det, kvinnliga...) favoritförfattare:

1. Birigtta Stenberg
2. Moa Martinson
3. Johanna Nilsson
4. Majgull Axelsson
5. Kristina Lugn
6. Mirja Unge
7. Karin Boye
8. Sara Stridsberg
9. Edith Södergran
10. Barbro Lindgren


Hjälp, det känns som om jag glömt någon/några favoriter nu. Får väl lägga till ett skämsinlägg så smäningom i så fall. Några svenska som jag inte läst men jag hemskt gärna vill läsa är för övrigt: Märta Tikkanen, Sara Lidman och så kanske lite mer av Selma Lagerlöf.

Nu över till en lista över tio utländska favoriter, den här gången utan inbördes rangordning (förutom Cora då som alltid alltid är min givna etta):

1. Cora Sandel
2. Sylvia Plath
3. Virginia Woolf
4. Elfriede Jelinek
5. Joyce Carol Oates
6. Simone de Beauvoir
7. Charlotte Brontë
8. Sarah Cane
9. Marguerite Duras
10. Margret Atwood

Det känns lite jobbigt att varken Jane Austen, Emily Brontë eller Donna Tartt fick plats (+ alla andra som jag inte orkar nämna just nu). Kanske gör jag en del två nästa gång jag har hemtenta. Om ni är nyfikna på vad ovan nämnda författare skrivit så råder jag er till att ha tålamod i väntan på kommande 1000-listaninlägg (eller att söka uppert lokala bibliotek, tjo!)

/Laura

lördag 3 februari 2007

nr 994

Är en sucker för uppväxtskildringsromaner med kvinnor i huvudrollerna, och en självklar favorit är Glaskupan av Sylvia Plath. En bibel för alla deprimerade tonårstjejer med en längtan bort någon annanstans och alla andra med vett att förstå bra - nej, fantastisk - litteratur.

Plath skriver prosa på ett alldeles speciellt, suggestivt sätt. Man har newyorkasfaltslukten i näsborrarna och den rena vodkan i strupen och ångesten som en ständig pulserande närvaro som en röd tråd genom boken.

En klassiker att hålla i handen när det känns lite ensamt.

/Mary