Ligga bok

Via länk til nån blogg i en blogg hittade jag den finfina idén om att lista de fem litterärar karaktärer som man helst skulle vilja ligga med. Själv har jag ännu inte kommit på fem stycken så jag tänkte att det får bli en spännande följetong i fem delar istället:

1. Vladimir Majakovskij. the one and only. Sällan har jag åtrått någon överhuvudtaget så hårt som jag åtrådde Majakovkij. Hade idolporträtt på väggen och allt, åhhh herregud vad mitt sjuttonåriga hjärta bultade (eehhhh, säkert at det var hjärtat... jaja, vi uttrycker oss vist traditionellt här på bloggen...).Majakovskij var (är!) den ultimate mannen personifierad, den eldige revolutionären och den glödande poeten i ett, mannen som skrev mer brutalt och passionerat om hjärta och smärta än vad som någonsin gjorts samtidigt som han förnyade språket och som brann för språket och konsten och som hade en gul kjorta och fick mig att förevigt längta till Odessa som slutligen förlorade i rysk rolett... Herregud, vill. ha. fortfarande så jävla mycket. Funderade ett tag på hur jag skulle kunna få med Majakovskij på den här listan då han ju funnits på riktigt men sedan kom jag på att han, på sätt och ivs, är en litterär person i Torbjörns Säfves roman Jag brinner och det är en ursäkt så god som någon för att få med honom på den här listan.

/Laura

Jag är en sårad prettobloggare

I går var det en liten pojkvasker i min klass som försökte läta mig vad beatgenerationen var för något. Den pretentiösa boksnobben i mig fick givetvis en rejäl törn och jag var tvungen att tillrättavisa det lilla kräket. Tror jag lyckades sätta honom på plats ganska bra. Jag hatar hatar hatar sådana där kulturella små killar som dyrkar Jack Kerouac och grabbarna men som förmodligen aldrig läst en kvinnlig författare i hela sitt liv. Mer om detta står det i Nina Lekanders briljanta förord till Charles Bukowskis Postverket. Hon formulerar det så mycket bättre än vad jag någonsin skulle kunna. Det var allt jag hade att säga för idag.

p.s. egentligen gillar jag min klasskompis, no hard feelings osv.

/Laura

10 orsaker att hata Stieg Larssons Millennium-triologi

1.Varför tycks det vara en allmän regel att manliga deckarförfattare låter sina manliga huvudkaraktärer framställas precis så som de själva vill vara? I sann Paul Auster-anda dricker poliskommissarierna whiskey, lyssnar på jazz, läser filosofi och är karga, kärva, maskulina, intellektuella, introverta, utseendemässigt tilldragande kvinnomagneter som kan få vilket fruntimmer de vill. Naturligtvis lever Mikael Blomkvist varje mans våta dröm - han har lösa förbindelser med en snygg tjugofemåring och en snygg gift kvinna.
2. Att en ung tjej har svart hår och svarta kläder, tatueringar och tränar boxning gör henne INTE till ett original. Snarare tvärtom.
3. Böckerna dryper över av politiskt korrekta meningslösheter. Bara en sådan sak som att den kretsar kring en tidningsredaktion som ger ut en samhällskritisk tidning vars "kontroversiella" reportage jag har svårt stt tänka mig att någon i verkligheten skulle höja på ögonbrynet åt och att redaktionen dessutom består av en bög, en snygg karriärskvinna och en helyllekarl där alla är lite sådär lagom feministiskt medvetna gör att jag mer än gärna vill slänga boken i väggen.
4. Paulo Roberto!!!
5. Stieg Larsson beskriver teknik som små mirakel, ibland till den grad att man strakt misstänker att hela triologin är sponsrad av Apple... Av en journalist, som ofrånkomligen måste vara aktiv användare av moderna medier kan det även tyckas att man borde kunna förvänta sig mera av än mossiga formuleringar i stil med "han gick in på www.google.com och sökte på..." Det är 2007, då googlar man! Punkt slut.
6. Lisbeth Salanders "omyndigförklaring" är ett skämt. Omyndigförklaringen av folk upphörde i slutet av 80-talet och ersattes med förvaltarskap, en juridisk institution som innebär att rättshandlingsförmågan inskränks. Kanske skulle gjort liiite mer research, Stieg lille.
7. Ibland (eller ganksa ofta ärligt talat) är scenerna skrivna som om det vore ett manus till vilken Hollywood B-rulle som helst. För var annars än på film sveper folk in sig i lakan efter att de haft sex? Dessutom refererar personerna ständigt till varandra enbart med hjälp av deras efternamn och tilltalar varandra med "fröken" och "herr". Att Herr Larsson hade filmatiseringen i huvudet då han skrev på böckerna är mer än uppenbart.
8. En boks omslag är förvisso inte det viktigaste men då omlaget är fult, plottrigt och bygger på en allmänt fånig idé så ökar inte direkt min begeistring över innehållet som sådant.
9. Handligarna är så extremt överdrivna att till och med manusförfattarna till Sunset Beach skulle bli avundsjuka. Allt ska verkligen försöka täckas in; incest, ryska spioner, crazy familjer, kvinnomisshandel, "omyndigförklaringar", kritik av media, staten och diverse annat. Give me a break Stieg och håll dig till ett ämne.
10. När man läst ut en del fortsätter man genast med nästa...

/Laura och Mary

Mästaren och Margarita

"Åhh den... Det är bara massa jobbiga överklasskillar som säger att dom läser den boken" suckade en kompis över telefon häromdan när jag sa att jag just nu läser Mästaren och Margarita. Att boken skulle vara bratsens favorit kom som en överraskning för mig, den enda som pratar (eller rättare sagt tjatar) om den här boken med mig är min pappa och han är så långt borta från brat som man kan komma. Jag vet inte varför boken fallar just överklasskillar i smaken, eller ens varför min pappa gillar den så till den grad att jag är och förblir en besvikelse för honom tills den dag jag läser ut bokjäkeln. Har nämligen gjort ett försök tidigare men kom då aldrig längre än halvvägs, inte för att den var egentligen var dålig utan mest för att det bara blev så. Det kan också ha berott på att jag upplever boken som en smula seg, en underhållande historia och en lekfull berättarteknik till trots så är det ändå lätt att tappa tråden och låta tankarna irra iväg. Som den lekfullheten som Bulgakov byggt upp i sitt språk (och som det för övrigt känns som att översättren slitit blod för att bevara) bidrar till att han samtidigt skapar en distans mellan läsaren och berättelsen som gör att det är svårt att komma boken riktigt in på livet. Än svårare, till gränsen till omöjligt är det att beskriva dess handling med dess myller av karkatärer och sidosprång. När jag beskriver handlingen blir det mest till förvirrade utläggningar i stil med:

"jo det är Djävulen som kommer till moskva och så är det två som sitter och pratat om hur Gud inte existerar och sen blandar sig Djävulen in i samtalet och berättar att den ena ska dö under vissa omständigheter och sen så gör han det och sen så händer massa andra skumma saker och sen så är det typ som en kritik mot Sovjetregimen och Moskvas teatervärld på 20-talet men det där är jag allldeles för dåligt insatt i för att riktigt hänga med på fullt ut. Och sen så är det en katt! Ja en katt, det är min favvo och fhan går på bakbenen och åker språvagn och när han går på fest förgyller han morrhåren... Förresten mästaren är en man som skriver på en bok om Pontius Pilatus, jag historien om Pontius Pilatus är förresten en sidohandling i boken och iaf, Mästaren hamnar på dårhus och det gör flera andra också och Margarita är Mästarens älskade och hon har ett hembiträde rider iväg på en gris..."

Om nu inte de sista hundra sidoran gör mig grymt besviken så är Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov en klassiker som jag gärna uppmuntrar att ni läser. Det är en rolig, intressant och skruvad läsupplevelse som sticker ut i klassikerhyllan. Hade tänkt avsluta med att drämma till att det är en vitamininjektion för alla höstdeppade därute bara för att formuleringen i sig sjäkv är så hisnande käck men väljer istället att citera Lars Erik Blomqvist i förordet till den pocketupplaga jag har där han skriver att "det är en bok att läsa vid stranden eller som hjälp för den sömnlöse i sängen" då finner jag denna formulering som en mycket mera värdig avslutning på detta inlägg.

/Laura

Dagens citat

Jag sprang ut i den tidiga
skymningen
och ville sträcka handen
genom himlen
men skyndade tillbaka igen
för att inte bränna vid
potatisen

-Sonja Åkesson-

Vi som aldrig sa hora

Jajaja, jag vet att jag är liite sent ute med en kommentar angåendes Ronnies Sandahls debutroman men aktualitet känns inte direkt som prio ett för en blogg som trots allt inte uppdaterats sen i augusti... Däremot känns det surt att inte kunna tillförskaffa något nytt, för jaa, Vi som aldrig sa hora är precis lika usel som debatten runtomkrin boken gett sken av att den ska vara. Att hata Ronnie Sandahl känns visserligen som en slapp markering av kulturell status ett halvår för sent och visst skulle jag kunna skriva något snällt om att herr Sandahl inte är helt ute och cyklar när det kommer till att bygga upp en dialog eller hur jag i vissa stunder drar på munnen åt kulturella referenser som jag längtat efter i litteraturen men som inte funnits eftersom det helt enkelt än så länge finns väldigt få böcker utgivna av männsikor som är lika gamla som jag själv. Men nu är det här ingen uppsatsopponering utan bara ett simpelt blogginlägg av en av alla tusen wannabeekulturjournalister och jag behöver inte alls vara snäll om jag inte känner för det. För faktum kvarstår; det är få gånger jag hatat män så mycket som efter att jag läst denna bok. Och nej, det beror givetvis inte på bokens machosportkille karaktär utan givetvis på Sandahls alter ego (?) karaktärs uppsättande av kvinnnan (Quinnan!!!) på en piedestal. Egentligen skulle jag vilja skriva något här om hur Ronnie Sandahl bara är bitter för att feminismen inte funkade som raggningsknep när han gick i gymnasiet men jag grubblat vidare på det temat och insett att ett sådant resonemang från min sida bara leder till min egen bitterhet över att aldrig få ligga i gymnasiet och det känns ju inte vidare relevant... Men ärligt talat; Ronnie, jag känner din typ och näe, du är inte den nya Morrissey som du så gärna vill vara (den ironsika distans du försöker skapa till dig själv i boken är genomskinligare än öhhhh, genomskinlig) utan bara ytterligare en mini Ulf Lundell och en sådan skulle jag gladeligen vara utan.

Det är väl knappast förvånande att jag finner språket vedervärdigt med de "effektsökande" kort avhuggna meningarna eller "poetiska" treradersstyckena. Eller att det känns som om klyschorna avlöser varandra i karaktäraskildringen i allmänhet (skräll att bokens gäng består av en tjockis, en sportkille och en känslig outsider liksom...) och i småstadsskildringen i synnerhet.
Bara en sak lyfter det hela: Greasemedleyt! I skildringen av en utekväll i Sandahls Falköping spelar dom, precis som i vilken annan småstad som helst, ett medley av låtar från Grease mitt i natten och som då det spelas får alla att tokdansa och visa sig själva från sin lustigaste sida. Hur detta medley på något sätt blivit en symbol för allt jag hatar med min småstadsuppväxt gör att jag, då denna detalj slinker med i en småstadsskildring som i övrigt inte alls tillför något nytt, är beredd att förlåta unge herr Sandahl en hel del.

/Laura