Fröknarna von Pahlen

Efter tre delar av sju (eller egentligen två, jag har egentligen inte läst första delen eftersom någon av mina mostrar tryckte andra delen i mina händer och kommenderade mig att läsa den innan jag förstått att det var en serie det handlade om) så har jag fortfarande inte fått något grepp kring Agnes von Krusenstjernas serie om fröknarna von Pahlen. Förutom att personerna har gräsligt fula namn (Petra! Angela!! Tord!!!) är det någonting med språket som gör att det inte riktigt släpper. Det liksom stånkar och stönar, det blir som att köra på en gropig väg. Jag vill ha ord som rinner, som det finns ett flyt och och ett driv i, det behöver nödvändigtvis inte vara lättläst men det måste gå framåt utan att jag sitter med en imaginär rödpenna och skriver om meningarna till, det enligt mig, bättre. Samtidigt finns det någonting där som får mig att bli irriterad när fjärde delen är utlånad på bibblan och jag inte kan ta del av Petra och dom andras fortsatta öden. Någonstans halvvägs in i varje del så börjar ändå karaktäreran beröra. Speciellt är det väl Adele som Krusenstjerna lyckats skildra med en särskilt psykologisk insiktsfullhet och som får mig att bortse från alla textmässiga gropar och istället vilja börja gråta. Likadant är det med beskrivningarna av Petras såriga inre bakom den svala ytan. Hoppas bara att Petra och Angela blivit mindre äppelkäckt präktiga tills dess att Porten vid Johannes finns till mitt förfogande på biblioteket.

/Laura

nr 991

Sakta men säkert (med betoning på sakta) räknar vi ner på listan över våra tusen favoritböcker, och turen har nu kommit till John Steinbecks underbara Buss på villovägar. Inte ett av hans mest omskrivna verk men definitivt en av mina älsklingar. Som alltid när det gäller Steinbeck är personporträtten helt fantastiska och insiktsfulla (varifrån fick mr S egentligen all sin kunskap om människosläktet?) och språket är precis så där skäggstubbskärvt som jag vill att det ska vara när det är en roman av Steinbeck. Boken handlar om en buss som kommer på villovägar och dess passagerare som tvingas vänta och därmed motvilligt umgås med och lär känna varandra. Det är en hård, smutsig realism Steinbeck tecknar; en verklighet där folk inte tvekar att vara elaka mot varandra för att få som de vill. Under alla relationer och intriger vilar en sexualitet, som någon slags dovt rytande björn ingen riktigt vågar väcka - en farligt tickande bomb, redo att explodera.

/Mary

nostalgi

Åh, hittade en söt liten blogg på nätet om Kitty (ni vet, den där perfekta detektiven i Wahlströms röda flickbokserie); Bloggen om Kitty Drew, och när jag läste den fick jag reda på att det spelats in en film om Kitty! Den måste ju bara ses. Nancy Drew heter den, är färdiginspelad men jag vet inte om den haft premiär i USA än (i Sverige har den inte haft det i alla fall, så vitt jag vet).

Vilken nostalgitripp! Sweet.

/Mary

livet, universum & allting

Liftarens guide till galaxen är en sådan där bok jag har tänkt att läsa i evigheters evighet och som jag nu äntligen börjat ta itu med. Den är ganska skojig, även för en icke-sci fi-nörd som jag, om än en smula rörig med alla karaktärer hit och dit och konstiga namn, och språket är ju inte nydanande på något sätt men underhållande är den och lättläst och lättsmält. Egentligen en typisk bok att läsa under sommaren i hängmattan eller på stranden; perfekt för alla som insett hur pinsamt dålig "litteratur" deckare är och tröttnat på likformade monotona chicklitt.

Dessutom skadar det ju inte heller att få reda på svaret på frågan om vad meningen med livet, universum och allting är.

/Mary

allt möjligt

Att komma på smarta och snygga blogginläggstitlar är Marys chipspåse och inte min. Jag har ju inte direkt varit så aktiv med bloggandet på senaste tiden och det känns heller ingen ide att lova om bättring eftersom jag, efter nästan 23 levnadsår insett att jag är rätt så oförbärrerlig... Nog om det och över till min läsning den senaste tiden, eller rättare sagt, min läsning so far 2007:

På grund av studier och annat tjafs har mitt litteraturintag inte varit vad det brukar vara och därmed känns bloggmaterialet något magert. Minns iallafall att jag någon gång i januari läste Näckrosträdet av Elsie Johansson och blev grymt besviken. Finner ingen bättre beskrivning än att den är grymt tråkig. Karaktärerna gick aldrig in i hjärtat, handlingen kändes som att den maldes om och om igen utan att gå framåt men mest besviken blev jag ändå på språket. Jag hade sett fram emot den där pratiga tonen som funkade så bra i Nancy-triologin men här glimtade den bara förbi bitvis. Istället tippade det ständigt över i något sorts smörigt "Marianne Fredriksson-spirituellt" läge som bara kändes allmänt olidligt. Inget att rekommendera med andra ord (men om du inte har läst redan nämna Nancy-triologi så rekommenderas den å andra sidan varmt!).

Någonstans hann jag även med Martin Bircks ungdom, den enda av Hjalmar Söderbergs romaner som jag inte hade läst innan. Och åhhh! Som vanligt när det kommer till Söderberg vill jag bara lägga mig ner och dö av beundran och tacksamhet över att det finns sådan här böcker. Hjalmar Söderberg är min litterära bästis.

Vet att jag tidigare skrivit att jag velat läsa Märta Tikkanen och nu har jag läst både Män kan inte våldtas och Århundradets kärlekshistoria. I huvet har jag försökt snickra ihop ett inlägg om dessa hur länge som helst utan att lyckas. Jag känner mig helt blank, utan vara sig tycke eller känsla. Men jag ogillade dom ju inte.

De senaste dagarna har jag läst Noa Noa av Paul Gauguin. I sann rasbiologisk anda (eller vad man nu ska säga) ägnar sig Gauguin i den cirka hundra sidors långa texten åt att hylla Tahitierna som "den ädla vilden". På sitt sätt väldigt fascinerande läsning. Det är även, som Peter Glas påpekar i sitt efterord, intressant att medan Gauguins text åldrats så har hans konst inte gjort det.

Helgen tänker jag spendera med choklad och Lady Chatterleys älskare. Sweet.

/Laura

Hallelulja

...på stadsbiblioteket i Umeå kan man låna Kittyböcker! Det här, gott folk, är STORT.

/Laura

tjena mittbena

Chicklittboken Stjärnfabriken av Naylor & Hare är en skamlös kopia av Djävulen bär Prada, fast handligen utspelar sig Hollywood och är mycket, mycket sämre (inte för att Djävulen bär Prada var så fanastiskt bra, men jämfört med denna smörja så framstår den som rena Shakespeare.

Lizzie jobbar med politik, men på grund av diverse omständigheter tar hon ett arbete som assistent på ett filmbolag i Hollywood, och ändrar därmed personlighet, byter intressen och tappar allt kritiskt tänkande hon någonsin haft.

Boken är fylld med klyschor, språket är kasst och det är svårt att överhuvudtaget känna något slags intresse för vad som händer. Det enda skojiga är namedroppingen och skvallret om kändisar; eftersom en av bokens författare jobbat på filmbolag kan man gissa på att en del är sant - men inte ens det gör "boken" värd att läsa.

Typiskt citat från "romanen": De dyrbara stenarna som smekte min hud på ett mer sensuellt sätt än någon man någonsin hade gjort.

Tjena mittbena liksom.

/Mary