On Beauty

Jag försöker förstå varför On Beauty av Zadie Smith blivit så hyllad men det går inte. Familjeskildringen ska nog vara "mustig", "brokig" och "insiktsfull" men är mest klyschig. Pappan knullar en annan kvinna. Mamman förlåter honom. Pappan knullar en tjej som är yngre en dottern (yeah right, en stckars 19-årig brud som utnyttjar sin skönhet till att ha sex med en nästan 40 år äldre man för att hon har oidipuskomplex eller whatever och naturligtvis söker mäns uppmärksamhet och tror att hon måste ha sex med dem eller whatever). Mamman förlåter honom, i vad som kan vara ett av litterturhistoriens mest patetiska slut. Barnen är grovt tillyxade karikatyrer; hiphopkillen, duktiga flickan och den kristne sonen (som naturligtvis också har haft sex med den 19-åriga bruden bara för att göra det hela lite roligare). Självklart förlåter barnen pappans snedsteg.

Alla karaktärer känns som hämtade från 1800-talet och är väldigt platt skildrade, som t ex "den goda modern" som lever enbart för familjen och är fullständigt nöjd med det.
Många partier i boken är så tråkiga och irrelevanta att jag bläddrar förbi dem. Det traditionella könsrollstänkandet står mig upp i halsen. Det omständiga språket irriterar mig.

Jag vet inte varför man överhuvudtaget ska läsa On Beauty. Jag ska gå och hämta min Ben & Jerry-glass i frysen och läsa Hemingway istället.

/Mary