Äntligen Gavalda!

JAJAJA! Känsla: då jag avslutade novellen ur vilken Gavaldacitatet ett par inlägg nedan utgör den inledande meningen.

"Läs den, åhh du måste läsa den här novellen!" skrek jag till pojkvännen som inte riktigt hörde där han satt böjd över matriserna. Men lyssna istället nu hjärtat för det är så här det är; detta är inget mästerverk men det är precis så lätt, så elegant och så parisiskt som man i vanliga fall bara kan drömma om att få möta en vanlig schleten söndag. Detta är den ton som jag själv drömt om att kunna åstadkomma utan att veta om det förrän nu. Så när du nu ser mina fingrar hopplöst hamrandes över tangentbordet så kan det, men också inte, vara denna irrande jakt jag vågat mig ut på.

Men nu skulle det inte handla om mig utan om Gavalda. Anna Gavalda med tidernas bästa feel good roman Tillsammans är man mindre ensam. Gavalda som ändå inte gick hela vägen till hjärtat då det var nånting som störde i form av ett språk som inte riktigt flöt. Där meningar som förmodligen tjänade syftet som charmigt rappa kommentarer om dittan och dattan alltid kändes en smula klumpiga.

Jag skyllde på översättningen. Klumpigheten och malplacerade slanguttryck bara måste bero på dålig översättning tänkte jag och jaaaa, nu anser jag att jag bara måste haft rätt också. Denna novell skriven i samma stil är det lyckliga beviset då den glider ner behagligare än creme brulee*. Och tassandet runt andra noveller i samma samling tyder på samma sak och jag kan äntligen bli det Gavaldafan som jag hela tiden velat vara.

Jag hoppas bara att nästa gång jag älskar en bok som nått enda fram till Icas och Pressbyråns pocketstånd så ska det vara Jag älskade honom.

/Laura

*apkass stavning, jag vet...

Dagens citat

Jag hade inte större behov av Gud än han av mig, och fanns Han, sa jag ofta till mig själv, så skulle jag lugnt möta Honom och spotta Honom i ansiktet

-Henry Miller-

/Laura

Komplicerade flickor som dör - om Monika Fagerholm

Diva var boken som jag gärna ville gilla men som jag aldrig klarade av att ta mig igenom. I perioden med Diva försöken blev jag aldrig heller vidare pepp på att läsa Underbara kvinnor vid vatten men sedan, åhh, sedan kom Den amerikanska flickan. Som på grund av (ett välförtjänt sådant) Augustpris och annat sånt lös likt en magisk sten i en Fantasybok emot mig i pocketstånden på Ica och Pressbyrån under ett tag.

Vad jag beundrar så med Monika Fagerhol är hennes träffsäkra balansgång när det kommer till att använda ord och uttryck i precis rätt sammanhang, exakt rätt i meningen. Hur de väl valda svensköversatta låtcitaten alltid fånigt nära corny utan att någonsin bli det och alltid mitt i prick. Tiden tar en cigarett... Herregud så patetiskt poppretto på det hade blitt vartsomhelst annars. Och hennes sätt att berätta en historia; genom eleganta hopp fram och tillbaka i tiden och ibland in i framtiden, låter oss ana eller veta vad som ska hända men inte hur. Farligt länge håller hon läsaren på sträckbänken, har dess uppmärksamhet i ett järngrepp innan alla bitar faller på samman och historien tar slut.

Ovanstående stycket är framförallt min hyllning till Den amerikanska flickan, vars historia jag inte kan berätta i detalj helt enkelt för att jag på ett sätt inte minns den. Gör det men ändå inte, Sandra och Doris finns där men mer som ett behagligt skimmer än som substans. Tillräckligt för att jag ivrigt ska vänta på andra delen i den triologin som Den amerikanska flickan tydligen ska vara första delen av. Tillräckligt mycket för att det ska kännas som att komma hem (ni vet känslan då man läser en bok man inte läst av en författare man gillar och allt är nytt men samtidit välbekant? den känslan ja) då jag slår upp pärmarna till Underbara kvinnor vid vatten. Hem till låtcitaten och historieberättandet som jag längtat efter.

Histoiren om Bella och Rosa berättas för det mesta genom Isabellasjöjungfrus son Thomas. Tidigt 60-tal och Bella och Rosa är strandkvinnor i Sommarparadiset i sina rosa respektive gula bikinis. Och där Thomas har sina barndomssomrar med de andra barnen, helst Renée, Rosas dotter som i slutet av historien upptar den centrala platsen och blir till en Fagerholmsk komplicerad flicka som dör.

De komplicerade flickorna som dör... Varför? Dessa är mitt varför i detta författarskap, då jag läste Den amerikanska flickan reagerade jag inte men om man adderar det till läsningen av Underbara kvinnor... så gör de mig mest förvirrade. Känns så onödiga på något vis, som en dramaturgisk effekt som kanske hade gjort bäst i att utebliva. De får mig att tänka på när man gick på mellanstadiet och alltid lät huvudpersonen dö i slutet för att det kändes som det mest kraftfulla slut man kunde komma på. Behöver väl knappast påpeka nivåskillnaderna här men ändå, känslan infinner sig liksom tanken om att göra det alldeles för lätt för sig. Samtidigt, på det stora hela är det inget större probelm. Så läsläsläs för guds skull Monika Fagerholm!

p.s. Undrar förresten om Diva också dör?

/Laura

Dagens citat

SAINT-GRMAIN-DES-PRÉS!?... Jag vet vad du tänker säga: "Men herregud det är ju så uttjatat raringen, Sagan gjorde det långt före dig och sååååå mycket bättre!"

-Anna Gavlda- ur novellen Några ord på vägen i Saint-Germain-des-Prés


/Laura