Konsten att vara Ela är som vi alla vet Marys litterära snuttefilt men även jag har i många år nyttjat Johanna Nilssons böcker som vore det min allra skönaste huvudkudde. Även om hon under senare år har tvättats ett par varv för mycket i tvättmaskinen och numera nedgraderas till gästkudde så är det ändå med en viss spänning som jag slår upp de veka pocketpärmarna till Jag är leopardpojkens dotter.
Boken handlar om Johannas farföräldrar missionärerna och deras barn. Barnen som de sviker i förmån för att tjäna Gud. Om pappans uppväxt i djungeln i Kongo. Och om sina egna reflektioner kring sin familj och om hur föregående generationer också påverkat henne. Det skulle lätt kunna bli intressant. Det är intressant. Jag antar att det rör sig om det som så fint brukar benämnas som ett stycke 1900-tals historia. Men det funkar inte. Ganska snabbt in i boken har jag tröttnat på att läsa om Det Stora Sveket och djungelanekdoterna står mig upp i halsen. Nilssons egna reflektioner är intressanta men håller inte hela vägen ut. Kort sagt känns det som att allt som finns att sägas har sagt efter ganska få sidor och sedan upprepas allt med mycket små variationer i resten av boken. Synd, för som vanligt när det kommer till Johanna Nilsson är det ytterst välskrivet. Förmodligen skulle en roman fritt fabulerande och utan hämningar (ja, ja förstår det omöjliga i detta:) om farmodern, den mest intressanta och mångfascetterande karaktären varit en betydligt angenämare läsupplevelse.
/Laura
lördag 4 augusti 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
