nr 990, 989, 988, 987 & 986

Mina drömmars stad
Barn av sin stad
Minns du den stad
I en förändrad stad
Stad i världen

Eftersom Per Anders Fogelstroms stad-serie var dom första vuxenböckerna jag läste (läste dom som 13-åring, parallellt med Sweet Valley tvillingarna och andra Wahlströms ungdomsböcker) så ligger dom givetvis mig extra varmt om hjärtat. Serien följer en släkt men samtidigt Sveriges utveckling i allmänhet och Stockholms i synnerhet under dryt 100 års tid, från 1860-talet fram till 1968. Det börjar med två hamnarbetare, den snälle Henning, torparsonen som invandrat till strostaden och den revolutionära och streetsmarta Tummen, och fortsätter med deras barn, barnbarn, barnbarnsbarn... Framförallt är det Hennings dotter Emelie som står i centrum i fyra av fem böcker, den evigt uppoffrande som alltid finns där för den alltmer utspridda släkten. Några kommer upp sig, andra klarar sig hyfsat och för vissa går det käpprätt åt helvete. Hus byggs och rivs i takt med att staden växer, träkåkar byts mot lägenheter med inomhustoalett och elektricitet som byts mot hypermoderna lägenheter i Sveriges första abc-förort Vällingby. I böckerna ryms allt från den mest rosenskimrande romantiken till de bittraste tårarna och däremellan skildras allt från den allra vardagligaste vardagen till action med tumult och politiska upplopp. Allt skrivet med en sorts knivskarp realistisk lågmäldhet som gör att det mest känns som att ha ett telefonsamtal med mamma, mormor eller bästisen en vanlig tisdagseftermiddag. Jag har läst böckerna flera flera gånger, ibland läser jag en hel bok och andra gånger bara ett stycke om någon av mina många favoritpersoner; Fattiga Annika som kämpar för att hålla sina vita rikemanskläder vita bland smutsen och till slut gifter sig rikt men inte blir lyckligare för det, roliga skådespelerskan Jenny som får uppleva filmens framväxt, om än mer genom biroller som lustig tant än som storstjärna, Erik som i sin ungdom är stenhård revolutionär men som slutar som välbeställd sossepamp och Emelie som lever ett helt liv utan att ens bli kysst (på sätt och vis en av de detaljer som fascinerat mig mest genom åren och som okysst högstadietjej fick mig att bäva inför framtiden) och alla de andra slutar aldrig att beröra. De är som gamla vänner som du tappat kontakten med eller de förfäder som du önskar att du fått lära känna.

/Laura

Johanna Nilsson

Det finns författare man har ett alldeles speciellt förhållande till, som betyder något särskilt för en. Johanna Nilsson (vars hemsida du hittar här) en av mina absolutförfattare någonsin - det började med Hon går ut ur tavlan, genom bilden, en självbiografisk historia om mobbade Hanna. Boken var med all rätt mycket omskriven, det är en helt fantastisk debut, och jag läste den och grät och grät och tänkte att precis så här vill jag också skriva när jag blir författare, precis exakt så här vill jag också kunna använda språket, med alla underbara metaforer Nilsson får till, om känslor, om att växa upp.

Sedan kom Flickan som uppfann livet som jag förhöll mig lite kall till (minns dock att Laura var mycket förtjust i den), tyckte huvudpersonen Fanny var lite tonårsjobbig och pretto. Rebell med frusna fötter var lite annorlunda skrivet; även i denna bok handlade det om en ung kvinna som försökte hitta sin plats i livet, men tonen var lite - tja, gladare, aningens ytligare kanske. Men framförallt rolig! Föreningen för Anonyma Aktiemissbrukare, som romanens Stella startar på Handelshögskolan i Stockholm, småskrattar jag fortfarande åt. Min absoluta favorit, Konsten att vara Ela, åh, vad jag älskar den boken, kom 2003 och är - som jag skrivit här tidigare - min litterära snuttefilt som jag tar fram och läser då och då när jag behöver tröst.

Den näst senaste romanen De i utkanten älskande var lite av en besvikelse. Här har Nilsson fortfarande sitt vanliga tema, unga kvinnor på drift i världen, men istället för en är det flera huvudpersoner vilket gör att man inte lär känna någon av dem ordenligt och dessutom är boken alldeles för tunn och alldeles för full av klyschor.

Johanna Nilsson har ett visst sätt att skriva på, väldigt enkelt och lättläst med underbara metaforer och liknelser och alltid mitt i prick så man bara förstår. När det kommer till att beskriva känslor är hon alldeles fenomenal; hon lyckas alltid träffa rätt utan att det blir slibbigt. Det är kul när hon återanvänder detaljer i sina romaner, som uteliggarna som finns med både i Rebell med frusna fötter och Konsten att vara Ela. När det gäller att beskriva tjejers uppväxt, med ångest och utanförskap och allt vad det innebär, undrar jag om det överhuvudtaget finns någon som slår Johanna Nilsson.

/Mary