Är en sucker för uppväxtskildringsromaner med kvinnor i huvudrollerna, och en självklar favorit är Glaskupan av Sylvia Plath. En bibel för alla deprimerade tonårstjejer med en längtan bort någon annanstans och alla andra med vett att förstå bra - nej, fantastisk - litteratur.
Plath skriver prosa på ett alldeles speciellt, suggestivt sätt. Man har newyorkasfaltslukten i näsborrarna och den rena vodkan i strupen och ångesten som en ständig pulserande närvaro som en röd tråd genom boken.
En klassiker att hålla i handen när det känns lite ensamt.
/Mary
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Kul att du tycker så! Själv fuskade jag och bläddrade snabbt igenom allt om hennes praoperiod - blev öht ganska besviken på boken som helhet.
Skicka en kommentar