Marianne Fredriksson är död!

stod det i ett sms från Mary igår. Jisses Amalia, sånna här grejer är trots allt inte småpotatis i min värld. Jag vet att jag inte ens inkludera henne på min tio i topp lista häromveckan, det var alldeles för länge sedan hennes böcker var som bästabästa. Det var längesedan jag slutade tycka hon skrev fantastiska berättelser för att istället börja störa mig på hennes förbaskat präktiga urmödrar som hon alltid skulle ha med. Den där Quinnornas quinna som var så klok och så förstående och så så stark liksom, som alltid kunde se igenom människor och som alltid hade några väl valda ord att säga.

Men eftersom jag är den sentimentala typen så kan jag inte låta bli att skriva en liten hyllning i ett läge som detta. När jag var femton läste jag alla hennes böcker på raken. Hela hennes värld, speciellt böckerna som kretsade kring historier ut biblen, var en fullkomligt magisk värld att kliva in i. Medan jag läste var det lite som att få komma hem till en snäll gammal sagotant. Det skulle mycket väl kunna hända än idag att om jag fick anledning att ge någon utländsk bekant en bok skriven av en svensk författare (jag tycker den typen av presenter är käcka, haha) skulle välja ett ex av Simon och ekarna eller Anna, Hanna och Johanna. Men framför allt har Marianne Fredriksson, även om jag idag sparkar bakut mot hennes moderjordfeminism, gjort mer för att lägga grunden till ett feministiskt synsätt hos mig än dom flesta andra. Att läsa Enligt Maria Magdalena fick mig att inse att andra sätt att se och tolka saker och ting på var möjliga och att det självklara var långt ifrån självklart. Att bara för att kvinnan inte syns i betyder det inte att hon inte finns. Boken döms säkert ut av de kunniga som populärkulturellt trams men för mig var den mer givande än all komfirmationsundervisning i världen.

Jaghade egentligen tänkt läsa lite Märta Tikkanen eller Bukowski ikväll men kanske att jag borde överväga omläsning av en Fredriksson istället?

/Laura