Hade tänkt att hardcorestarta mitt litterära 2007 med läsning av Iliaden. Anledningen till att ta itu med den här (numera) satans boken var väl delvis superambitiösa eftersom första delkursen på konstvetenskapen kommer att handla om antiken och jag hade tänkt fräscha upp mina kunskaper om det antika Grekland innan kursstart, dels för att jag aldrig är sen med att ta tillfället i akt och bättra på mina finkulturkunskaper (det är inte som inte som vi presenterar oss som pretentiösa bloggers...) men mest kanske för att The Secret History av Donna Tartt var bland det grymmaste jag läste i höst. Givetvis hade den boken gjort mig råpeppad på gamla greker. Hade gjort upp någon bild i huvudet om lugna kvällar med tedrickande och Iliadenläsning och kloka eftertankar som automatiskt skulle göra mig lika tjusig som Francis och lika smart som Henry. Som skulle få mig att börja spotta ut smartheter som en Sokrates anno 2000-talet (för övrigt tvivlar jag på att Sokrates och Iliaden har så mycket med varandra att göra förutom att de båda klassas in i den tidspeiod som går under namnet antikens Grekland) och få mig att bli lite sådär mystisk och farlig och intellektuell på det där sättet som är helt oemotståndligt i böckernas värld och totalt odrägligt i verkliga livet.
Men tji fick jag. Grejen är den att jag verkligen inte kan läsa bunden vers. Jag skyller det på min totala avsaknad av takt och rytm, jag är helt hopplös på allt som har någonitng med takt att göra; klappa i takt, dansa i takt och ja, just det, läsa i takt. (Rytm?????) Inte ens julklappsrim klarar jag av. Jag har till och med agerat duktig flicka och fräschat upp mina hexameterkunskaper men även efter att fått versmåttet teoretiskt förklarat så hajjar jag likt förbaskat inte hurjag ska läsa skiten. Och så länge jag inte fattar rytmen så begriper jag heller inte ett dugg om vad bokskrället handlar om. Så nu har jag suttit och hatiskt blängt på boken i cirka två veckors tid och inte läst någonting alls utan mest kollat på Rome på DVD istället (greker, romare, jag följer iallafall någto sorts tema här). Det som suger mest är att jag verkligen sett fram emot att läsa just den här boken och att jag är helt övertygad om att jag gått miste om en stor läsupplevelse. Det ända jag fått ut av det här är att jag numera vet vad Peliden är för något (tack pappa!?) Utöver det finner jag det helt meningslöst att ha en åsikt om Iliaden, lika lite som jag anser det är att ha en åsikt om Beatles. Nästa gång jag bloggar lovar jag att återkomma med ett inlägg som handlar om en bok som jag faktistk uppskattar och har något vettigt att säga om. Tills dess ska jag vårda min inre litteratursnobb som fått sig en rejäl törn.
/Laura
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Intressant! Själv har jag det tvärtom: lyckas aldrig förstå hexameter, är knappt ens haj på stavelser - obetonat och betonat ska vi inte ens tala om, får ågren av blotta tanken. Men jag fattar takt och rytm. När jag läser något som är skrivet på versmått njuter jag riktigt av att känna rytmen i huvudet men stör mig något fruktansvärt om det blir fel i versmåttet. Jag skulle aldrig kunna förklara vad som är fel, men jag vet det liksom instinktivt, att här ska det kännas si, här ska det kännas så!
Skicka en kommentar