Äntligen Gavalda!

JAJAJA! Känsla: då jag avslutade novellen ur vilken Gavaldacitatet ett par inlägg nedan utgör den inledande meningen.

"Läs den, åhh du måste läsa den här novellen!" skrek jag till pojkvännen som inte riktigt hörde där han satt böjd över matriserna. Men lyssna istället nu hjärtat för det är så här det är; detta är inget mästerverk men det är precis så lätt, så elegant och så parisiskt som man i vanliga fall bara kan drömma om att få möta en vanlig schleten söndag. Detta är den ton som jag själv drömt om att kunna åstadkomma utan att veta om det förrän nu. Så när du nu ser mina fingrar hopplöst hamrandes över tangentbordet så kan det, men också inte, vara denna irrande jakt jag vågat mig ut på.

Men nu skulle det inte handla om mig utan om Gavalda. Anna Gavalda med tidernas bästa feel good roman Tillsammans är man mindre ensam. Gavalda som ändå inte gick hela vägen till hjärtat då det var nånting som störde i form av ett språk som inte riktigt flöt. Där meningar som förmodligen tjänade syftet som charmigt rappa kommentarer om dittan och dattan alltid kändes en smula klumpiga.

Jag skyllde på översättningen. Klumpigheten och malplacerade slanguttryck bara måste bero på dålig översättning tänkte jag och jaaaa, nu anser jag att jag bara måste haft rätt också. Denna novell skriven i samma stil är det lyckliga beviset då den glider ner behagligare än creme brulee*. Och tassandet runt andra noveller i samma samling tyder på samma sak och jag kan äntligen bli det Gavaldafan som jag hela tiden velat vara.

Jag hoppas bara att nästa gång jag älskar en bok som nått enda fram till Icas och Pressbyråns pocketstånd så ska det vara Jag älskade honom.

/Laura

*apkass stavning, jag vet...