Komplicerade flickor som dör - om Monika Fagerholm

Diva var boken som jag gärna ville gilla men som jag aldrig klarade av att ta mig igenom. I perioden med Diva försöken blev jag aldrig heller vidare pepp på att läsa Underbara kvinnor vid vatten men sedan, åhh, sedan kom Den amerikanska flickan. Som på grund av (ett välförtjänt sådant) Augustpris och annat sånt lös likt en magisk sten i en Fantasybok emot mig i pocketstånden på Ica och Pressbyrån under ett tag.

Vad jag beundrar så med Monika Fagerhol är hennes träffsäkra balansgång när det kommer till att använda ord och uttryck i precis rätt sammanhang, exakt rätt i meningen. Hur de väl valda svensköversatta låtcitaten alltid fånigt nära corny utan att någonsin bli det och alltid mitt i prick. Tiden tar en cigarett... Herregud så patetiskt poppretto på det hade blitt vartsomhelst annars. Och hennes sätt att berätta en historia; genom eleganta hopp fram och tillbaka i tiden och ibland in i framtiden, låter oss ana eller veta vad som ska hända men inte hur. Farligt länge håller hon läsaren på sträckbänken, har dess uppmärksamhet i ett järngrepp innan alla bitar faller på samman och historien tar slut.

Ovanstående stycket är framförallt min hyllning till Den amerikanska flickan, vars historia jag inte kan berätta i detalj helt enkelt för att jag på ett sätt inte minns den. Gör det men ändå inte, Sandra och Doris finns där men mer som ett behagligt skimmer än som substans. Tillräckligt för att jag ivrigt ska vänta på andra delen i den triologin som Den amerikanska flickan tydligen ska vara första delen av. Tillräckligt mycket för att det ska kännas som att komma hem (ni vet känslan då man läser en bok man inte läst av en författare man gillar och allt är nytt men samtidit välbekant? den känslan ja) då jag slår upp pärmarna till Underbara kvinnor vid vatten. Hem till låtcitaten och historieberättandet som jag längtat efter.

Histoiren om Bella och Rosa berättas för det mesta genom Isabellasjöjungfrus son Thomas. Tidigt 60-tal och Bella och Rosa är strandkvinnor i Sommarparadiset i sina rosa respektive gula bikinis. Och där Thomas har sina barndomssomrar med de andra barnen, helst Renée, Rosas dotter som i slutet av historien upptar den centrala platsen och blir till en Fagerholmsk komplicerad flicka som dör.

De komplicerade flickorna som dör... Varför? Dessa är mitt varför i detta författarskap, då jag läste Den amerikanska flickan reagerade jag inte men om man adderar det till läsningen av Underbara kvinnor... så gör de mig mest förvirrade. Känns så onödiga på något vis, som en dramaturgisk effekt som kanske hade gjort bäst i att utebliva. De får mig att tänka på när man gick på mellanstadiet och alltid lät huvudpersonen dö i slutet för att det kändes som det mest kraftfulla slut man kunde komma på. Behöver väl knappast påpeka nivåskillnaderna här men ändå, känslan infinner sig liksom tanken om att göra det alldeles för lätt för sig. Samtidigt, på det stora hela är det inget större probelm. Så läsläsläs för guds skull Monika Fagerholm!

p.s. Undrar förresten om Diva också dör?

/Laura