Hellre kladdkaka än knäckebröd - om manligt och kvinnligt berättande

Den enda typiskt "manliga" författaren jag står ut med att läsa är Hemingway. Nästan alla män efter honom har försökt att efterlikna den mästerliga isbergstekniken, med varierande resultat. De skriver känslokallt, med få ord, har machohjältar i huvudrollen och kvinnor i periferin eller på piedestaler - precis som Hemingway själv, men till skillnad från honom lyckas de i princip aldrig leverera någon känsla. Istället låter de sina whiskeydrickande, jazzlyssnande karlakarlar bestiga kvinnor, strunta i sina barn och ignorera allt vad känsloliv heter. Det är som att äta knastertorrt knäckebröd utan pålägg. Uppenbarligen förstår inte Paul Auster, Stieg Larsson, Åke Edwardsson med flera att den store mästaren faktiskt skriver om the big love, men de kanske aldrig lärde sig läsa mellan raderna på den där skrivkursen på folkuniversitetet i Örkelljunga.

Jag har alltid föredragit kvinnliga författares berättande. Jag uppskattar mer när det emotionella inte göms undan, utan istället blir en viktig del i karaktärernas karaktär. Joyce Carol Oates, Johanna Nilsson, Elsie Johansson och Sylvia Plath är alla mästare på att skildra hela det emotionella registret utan att berätta för mycket och utan att det blir för kletigt (som det lätt blir i de flesta chick littromaner där storyn går över gränsen och blir übertraditionellt "kvinnlig" med fåniga romanhjältinnnor som ständigt vill bli bekräftade av machohjältarna i manslitteraturen). Det är som att hitta det perfekta receptet på kladdkaka, när det blir precis lagom kladdigt.

Det är synd att det är sådana skillnader mellan manligt och kvinnligt berättande, men antagligen en oundviklig följd av samhällets könsroller. Jag finner det oerhört störande att jag själv helst läser kvinnliga författare (man vill ju inte vara förutsägbar) men jag klarar inte av machomän som exempelvis Mikael Blomkvist. Det är så klassiskt att män skapar karaktärer av hjältetypen; den attraktiva, smarta, introverta mannen som får alla kvinnor han vill - platta karikatyrer av en förlegad mansroll. Antagligen precis sådana författarna själva vill vara. Kvinnors karaktärer är snarare antihjältar; väldigt mänskliga, vanliga och ickeperfekta personer i Bridget Jones-stil. Vilket ännu mer gör att jag föredrar kvinnliga författare, eftersom man kan känna igen sig så oerhört mycket mer i de öden och äventyr som de litterära figurerna utsätts för.

Summa summarum - hellre kladdkaka än knäckebröd. Det ger större mättnadskänsla, helt enkelt.

/Mary