Fröknarna von Pahlen

Efter tre delar av sju (eller egentligen två, jag har egentligen inte läst första delen eftersom någon av mina mostrar tryckte andra delen i mina händer och kommenderade mig att läsa den innan jag förstått att det var en serie det handlade om) så har jag fortfarande inte fått något grepp kring Agnes von Krusenstjernas serie om fröknarna von Pahlen. Förutom att personerna har gräsligt fula namn (Petra! Angela!! Tord!!!) är det någonting med språket som gör att det inte riktigt släpper. Det liksom stånkar och stönar, det blir som att köra på en gropig väg. Jag vill ha ord som rinner, som det finns ett flyt och och ett driv i, det behöver nödvändigtvis inte vara lättläst men det måste gå framåt utan att jag sitter med en imaginär rödpenna och skriver om meningarna till, det enligt mig, bättre. Samtidigt finns det någonting där som får mig att bli irriterad när fjärde delen är utlånad på bibblan och jag inte kan ta del av Petra och dom andras fortsatta öden. Någonstans halvvägs in i varje del så börjar ändå karaktäreran beröra. Speciellt är det väl Adele som Krusenstjerna lyckats skildra med en särskilt psykologisk insiktsfullhet och som får mig att bortse från alla textmässiga gropar och istället vilja börja gråta. Likadant är det med beskrivningarna av Petras såriga inre bakom den svala ytan. Hoppas bara att Petra och Angela blivit mindre äppelkäckt präktiga tills dess att Porten vid Johannes finns till mitt förfogande på biblioteket.

/Laura