Johanna Nilsson

Det finns författare man har ett alldeles speciellt förhållande till, som betyder något särskilt för en. Johanna Nilsson (vars hemsida du hittar här) en av mina absolutförfattare någonsin - det började med Hon går ut ur tavlan, genom bilden, en självbiografisk historia om mobbade Hanna. Boken var med all rätt mycket omskriven, det är en helt fantastisk debut, och jag läste den och grät och grät och tänkte att precis så här vill jag också skriva när jag blir författare, precis exakt så här vill jag också kunna använda språket, med alla underbara metaforer Nilsson får till, om känslor, om att växa upp.

Sedan kom Flickan som uppfann livet som jag förhöll mig lite kall till (minns dock att Laura var mycket förtjust i den), tyckte huvudpersonen Fanny var lite tonårsjobbig och pretto. Rebell med frusna fötter var lite annorlunda skrivet; även i denna bok handlade det om en ung kvinna som försökte hitta sin plats i livet, men tonen var lite - tja, gladare, aningens ytligare kanske. Men framförallt rolig! Föreningen för Anonyma Aktiemissbrukare, som romanens Stella startar på Handelshögskolan i Stockholm, småskrattar jag fortfarande åt. Min absoluta favorit, Konsten att vara Ela, åh, vad jag älskar den boken, kom 2003 och är - som jag skrivit här tidigare - min litterära snuttefilt som jag tar fram och läser då och då när jag behöver tröst.

Den näst senaste romanen De i utkanten älskande var lite av en besvikelse. Här har Nilsson fortfarande sitt vanliga tema, unga kvinnor på drift i världen, men istället för en är det flera huvudpersoner vilket gör att man inte lär känna någon av dem ordenligt och dessutom är boken alldeles för tunn och alldeles för full av klyschor.

Johanna Nilsson har ett visst sätt att skriva på, väldigt enkelt och lättläst med underbara metaforer och liknelser och alltid mitt i prick så man bara förstår. När det kommer till att beskriva känslor är hon alldeles fenomenal; hon lyckas alltid träffa rätt utan att det blir slibbigt. Det är kul när hon återanvänder detaljer i sina romaner, som uteliggarna som finns med både i Rebell med frusna fötter och Konsten att vara Ela. När det gäller att beskriva tjejers uppväxt, med ångest och utanförskap och allt vad det innebär, undrar jag om det överhuvudtaget finns någon som slår Johanna Nilsson.

/Mary