Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda OIsson måste vara förra årets mest överhajpade roman. Det är en av de tråkigaste, segaste och innehållslösaste böckerna jag någonsin läst. Två konstiga ensamma kvinnor som varit med om tragiska händelser möts och en "nära" och "varm" vänskap uppstår. Jag tror författaren försökt vara djup och psykologisk när hon skildrat denna vänskap men är bara klyschig och fjantig och totalt orealistisk. Romanen är en enda sörja av kvasiintellektuellt dravel i Marianne Fredriksson-stil. Läs de här citaten så tror jag ni förstår vad jag menar:
Det här verkade snarare vara en plats att beundra än att älska, tänkte jag. Den framkallade en andlig reaktion, en stark medvetenhet om människans obetydlighet.
Jag viskade hela vårt liv till honom. Jag höll örat nära hans mun och lyssnade efter ett svar. Ovanför oss den obarmhärtiga solen medan världen virvlade ofattbar kring stillheten som var vi två.
När hon lyfte sig mot honom för att emot honom fylldes hon av en glädje så intensiv att den splittrades i mångfärgade fragment som fyllde hela världen.
Varje morgon innebar en chans att börja om, en möjlighet till ett nytt liv. För var dag som gick närmade hon sig ytan allt mer, för var dag ljusnade det allt mer.
/Mary
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ha! Jag som är allergisk mot vackra titlar får vatten på min kvarn. Det där vill jag verkligen inte läsa.
Hm, men är det en särskilt bra regel? Som jag, som ofta väljer böcker efter omslag. Inte så smart. Läs den. Sen kan du väl säga om den var så dålig som dina vänner tycker...
Linda från sommaren i Auckland, sååå långt borta
Ska man skratta eller gråta? Väl valda citat.
Skicka en kommentar