Två saker (eller ja, jag reflekterade över massa saker men det här var vad jag kände för att ta upp) reflekterade jag över när jag läste Martina Lowdens Allt:
1. Språket!!! Jesus kristus vilken formidabel uppvisning i ordvrängeri och fantastiskt träffsäkra formuleringar. Lowden är nog så nära språkligt geni man kan komma.
2. Bristen på djup. Allt är en dagboksbok vilket har sina för- och nackdelar. Jag hade gärna sett en mer traditionell roman med med mer djup, botten och reflektion istället för de korta texter man får ta del av. Jag vill ju ha mer mer mer! Allt innehåller sannerligen inte allt.
/Mary
fredag 27 juni 2008
torsdag 8 maj 2008
Bitterfittan
Bitterfittan av Maria Sveland är en av förra årets mest omtalade romaner och jag förstår varför. Den ifrågasätter jämställdheten mellan kvinnor och män så bittert att till och med jag, en ivrig förespråkare för giftermål och barnalstrande, plötsligt inte vill gifta mig eller skaffa kids. Varför ska man göra det när jämställdhet tycks vara ett ouppnåeligt mål och allt man får är alkoholism, en man som inte säger något och eksemfnasiga händer av all disk som aldrig tar slut?
Träffsäkert skildras sunkiga unkna relationer där män konstant förtrycker kvinnor så lömskt att kvinnorna knappt märker det själva och jag undrar varför inte alla kvinnor är lesbiska. Vad är det egentligen för samhälle vi lever i där kvinnor ses som dåliga mödrar för att de inte vill tillbringa dygnets alla vakna timmar med sina barn och männen hyllas för att de tar ut två månader föräldraledighet? Hur står kvinnor ut?
Jag börjar känna mig som en bitterfitta själv efter att ha läst den här boken och jag fick en klump i magen av hur mycket jag kände igen mig i. Det kanske verkligen är så att det inte finns några jämställda lyckliga förhållanden?
Tack och lov att jag i alla fall har några positiva förbilder när det gäller kärlek, det är kanske det som kommer rädda mig från ett liv i total bitterhet.
/Mary
Träffsäkert skildras sunkiga unkna relationer där män konstant förtrycker kvinnor så lömskt att kvinnorna knappt märker det själva och jag undrar varför inte alla kvinnor är lesbiska. Vad är det egentligen för samhälle vi lever i där kvinnor ses som dåliga mödrar för att de inte vill tillbringa dygnets alla vakna timmar med sina barn och männen hyllas för att de tar ut två månader föräldraledighet? Hur står kvinnor ut?
Jag börjar känna mig som en bitterfitta själv efter att ha läst den här boken och jag fick en klump i magen av hur mycket jag kände igen mig i. Det kanske verkligen är så att det inte finns några jämställda lyckliga förhållanden?
Tack och lov att jag i alla fall har några positiva förbilder när det gäller kärlek, det är kanske det som kommer rädda mig från ett liv i total bitterhet.
/Mary
lördag 3 maj 2008
Läsvanor
1. Vilken bok läste du senast?
En liten kärlekssång av Michelle Magorian. En klassiker som jag har läst massa gånger och aldrig tröttnar på.
2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Förhoppningsvis Martina Lowdens Allt om jag hittar den på bibblan, annars vet jag faktiskt inte. Något lättsamt troligen.
3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Övervägande kvinnliga. Varför vet ni sedan tidigare.
4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker ?nu har jag kommit en fjärdedel?, ?en tredjedel?, ?hurra! hälften!? osv?
Om boken har långtråkiga partier eller om jag är rastlös.
5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Mycket går jag på recensioner. Tips om det är från personer jag vet har liknande litteratursmak som jag, exempelvis Laura.
6. När blir en bok för lång?
En riktigt bra bok blir aldrig för lång. Eller kanske när den är så tjock att den känns jobbig att bära med sig.
7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Ja.
8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Kan det varit Blonde av Joyce Carol Oates kanske? Väldigt, väldigt sällan jag försöker få "alla" att läsa någon bok jag gillat, det är inte så många av mina vänner som är intresserade. Dock försöker jag med det omvända; har en övertalningskampanj på g för att mamma ska sluta läsa enbart deckare. Det går sådär.
9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
Jag har väldigt svårt att sluta läsa en bok jag börjat på. Kan inte komma ihåg när det hände senast.
10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Klart dominerande är romaner om unga tjejer/kvinnor och deras öden och äventyr. T ex En liten kärlekssång, Nancy-trilogin, Lotta-serien, Jane Austens böcker, Jane Eyre, Hon går genom tavlan ut ur bilden och Konsten att vara Ela av Johanna Nilsson, Glaskupan, Blonde m fl. Det är aldrig medvetna val men på något sätt dras jag till den här typen av berättelser. Jag har inga sci fi-böcker.
/Mary
En liten kärlekssång av Michelle Magorian. En klassiker som jag har läst massa gånger och aldrig tröttnar på.
2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Förhoppningsvis Martina Lowdens Allt om jag hittar den på bibblan, annars vet jag faktiskt inte. Något lättsamt troligen.
3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Övervägande kvinnliga. Varför vet ni sedan tidigare.
4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker ?nu har jag kommit en fjärdedel?, ?en tredjedel?, ?hurra! hälften!? osv?
Om boken har långtråkiga partier eller om jag är rastlös.
5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Mycket går jag på recensioner. Tips om det är från personer jag vet har liknande litteratursmak som jag, exempelvis Laura.
6. När blir en bok för lång?
En riktigt bra bok blir aldrig för lång. Eller kanske när den är så tjock att den känns jobbig att bära med sig.
7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Ja.
8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Kan det varit Blonde av Joyce Carol Oates kanske? Väldigt, väldigt sällan jag försöker få "alla" att läsa någon bok jag gillat, det är inte så många av mina vänner som är intresserade. Dock försöker jag med det omvända; har en övertalningskampanj på g för att mamma ska sluta läsa enbart deckare. Det går sådär.
9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
Jag har väldigt svårt att sluta läsa en bok jag börjat på. Kan inte komma ihåg när det hände senast.
10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Klart dominerande är romaner om unga tjejer/kvinnor och deras öden och äventyr. T ex En liten kärlekssång, Nancy-trilogin, Lotta-serien, Jane Austens böcker, Jane Eyre, Hon går genom tavlan ut ur bilden och Konsten att vara Ela av Johanna Nilsson, Glaskupan, Blonde m fl. Det är aldrig medvetna val men på något sätt dras jag till den här typen av berättelser. Jag har inga sci fi-böcker.
/Mary
torsdag 20 mars 2008
lördag 15 mars 2008
nu vill jag sjunga dig milda sånger
Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda OIsson måste vara förra årets mest överhajpade roman. Det är en av de tråkigaste, segaste och innehållslösaste böckerna jag någonsin läst. Två konstiga ensamma kvinnor som varit med om tragiska händelser möts och en "nära" och "varm" vänskap uppstår. Jag tror författaren försökt vara djup och psykologisk när hon skildrat denna vänskap men är bara klyschig och fjantig och totalt orealistisk. Romanen är en enda sörja av kvasiintellektuellt dravel i Marianne Fredriksson-stil. Läs de här citaten så tror jag ni förstår vad jag menar:
Det här verkade snarare vara en plats att beundra än att älska, tänkte jag. Den framkallade en andlig reaktion, en stark medvetenhet om människans obetydlighet.
Jag viskade hela vårt liv till honom. Jag höll örat nära hans mun och lyssnade efter ett svar. Ovanför oss den obarmhärtiga solen medan världen virvlade ofattbar kring stillheten som var vi två.
När hon lyfte sig mot honom för att emot honom fylldes hon av en glädje så intensiv att den splittrades i mångfärgade fragment som fyllde hela världen.
Varje morgon innebar en chans att börja om, en möjlighet till ett nytt liv. För var dag som gick närmade hon sig ytan allt mer, för var dag ljusnade det allt mer.
/Mary
Det här verkade snarare vara en plats att beundra än att älska, tänkte jag. Den framkallade en andlig reaktion, en stark medvetenhet om människans obetydlighet.
Jag viskade hela vårt liv till honom. Jag höll örat nära hans mun och lyssnade efter ett svar. Ovanför oss den obarmhärtiga solen medan världen virvlade ofattbar kring stillheten som var vi två.
När hon lyfte sig mot honom för att emot honom fylldes hon av en glädje så intensiv att den splittrades i mångfärgade fragment som fyllde hela världen.
Varje morgon innebar en chans att börja om, en möjlighet till ett nytt liv. För var dag som gick närmade hon sig ytan allt mer, för var dag ljusnade det allt mer.
/Mary
söndag 17 februari 2008
ny kategori
Introducerar härmed en ny kategori med det modesta namnet "Bokomslag". Tanken är helt enkelt att vis upp snygga, fula, intressanta eller roliga omslag på böcker. Den svåra frågan blir naturligtvis: ska man döma hunden efter håren?
Först ut är några av de fulaste böcker jag vet, Marian Keyes i svensk pocket:
Först ut är några av de fulaste böcker jag vet, Marian Keyes i svensk pocket:
torsdag 14 februari 2008
vilken Jane Austen-hjältinna är du?
Yay yay yay, jag blev Lizzie Bennet, min favorit av Jane Austens karaktärer! Jag är intelligent, witty och oftentimes find myself the lone beacon of reason in a sea of ridiculousness - jajamensan.
/Mary
/Mary
lördag 9 februari 2008
Hellre kladdkaka än knäckebröd - om manligt och kvinnligt berättande
Den enda typiskt "manliga" författaren jag står ut med att läsa är Hemingway. Nästan alla män efter honom har försökt att efterlikna den mästerliga isbergstekniken, med varierande resultat. De skriver känslokallt, med få ord, har machohjältar i huvudrollen och kvinnor i periferin eller på piedestaler - precis som Hemingway själv, men till skillnad från honom lyckas de i princip aldrig leverera någon känsla. Istället låter de sina whiskeydrickande, jazzlyssnande karlakarlar bestiga kvinnor, strunta i sina barn och ignorera allt vad känsloliv heter. Det är som att äta knastertorrt knäckebröd utan pålägg. Uppenbarligen förstår inte Paul Auster, Stieg Larsson, Åke Edwardsson med flera att den store mästaren faktiskt skriver om the big love, men de kanske aldrig lärde sig läsa mellan raderna på den där skrivkursen på folkuniversitetet i Örkelljunga.
Jag har alltid föredragit kvinnliga författares berättande. Jag uppskattar mer när det emotionella inte göms undan, utan istället blir en viktig del i karaktärernas karaktär. Joyce Carol Oates, Johanna Nilsson, Elsie Johansson och Sylvia Plath är alla mästare på att skildra hela det emotionella registret utan att berätta för mycket och utan att det blir för kletigt (som det lätt blir i de flesta chick littromaner där storyn går över gränsen och blir übertraditionellt "kvinnlig" med fåniga romanhjältinnnor som ständigt vill bli bekräftade av machohjältarna i manslitteraturen). Det är som att hitta det perfekta receptet på kladdkaka, när det blir precis lagom kladdigt.
Det är synd att det är sådana skillnader mellan manligt och kvinnligt berättande, men antagligen en oundviklig följd av samhällets könsroller. Jag finner det oerhört störande att jag själv helst läser kvinnliga författare (man vill ju inte vara förutsägbar) men jag klarar inte av machomän som exempelvis Mikael Blomkvist. Det är så klassiskt att män skapar karaktärer av hjältetypen; den attraktiva, smarta, introverta mannen som får alla kvinnor han vill - platta karikatyrer av en förlegad mansroll. Antagligen precis sådana författarna själva vill vara. Kvinnors karaktärer är snarare antihjältar; väldigt mänskliga, vanliga och ickeperfekta personer i Bridget Jones-stil. Vilket ännu mer gör att jag föredrar kvinnliga författare, eftersom man kan känna igen sig så oerhört mycket mer i de öden och äventyr som de litterära figurerna utsätts för.
Summa summarum - hellre kladdkaka än knäckebröd. Det ger större mättnadskänsla, helt enkelt.
/Mary
Jag har alltid föredragit kvinnliga författares berättande. Jag uppskattar mer när det emotionella inte göms undan, utan istället blir en viktig del i karaktärernas karaktär. Joyce Carol Oates, Johanna Nilsson, Elsie Johansson och Sylvia Plath är alla mästare på att skildra hela det emotionella registret utan att berätta för mycket och utan att det blir för kletigt (som det lätt blir i de flesta chick littromaner där storyn går över gränsen och blir übertraditionellt "kvinnlig" med fåniga romanhjältinnnor som ständigt vill bli bekräftade av machohjältarna i manslitteraturen). Det är som att hitta det perfekta receptet på kladdkaka, när det blir precis lagom kladdigt.
Det är synd att det är sådana skillnader mellan manligt och kvinnligt berättande, men antagligen en oundviklig följd av samhällets könsroller. Jag finner det oerhört störande att jag själv helst läser kvinnliga författare (man vill ju inte vara förutsägbar) men jag klarar inte av machomän som exempelvis Mikael Blomkvist. Det är så klassiskt att män skapar karaktärer av hjältetypen; den attraktiva, smarta, introverta mannen som får alla kvinnor han vill - platta karikatyrer av en förlegad mansroll. Antagligen precis sådana författarna själva vill vara. Kvinnors karaktärer är snarare antihjältar; väldigt mänskliga, vanliga och ickeperfekta personer i Bridget Jones-stil. Vilket ännu mer gör att jag föredrar kvinnliga författare, eftersom man kan känna igen sig så oerhört mycket mer i de öden och äventyr som de litterära figurerna utsätts för.
Summa summarum - hellre kladdkaka än knäckebröd. Det ger större mättnadskänsla, helt enkelt.
/Mary
onsdag 16 januari 2008
Äntligen Gavalda!
JAJAJA! Känsla: då jag avslutade novellen ur vilken Gavaldacitatet ett par inlägg nedan utgör den inledande meningen.
"Läs den, åhh du måste läsa den här novellen!" skrek jag till pojkvännen som inte riktigt hörde där han satt böjd över matriserna. Men lyssna istället nu hjärtat för det är så här det är; detta är inget mästerverk men det är precis så lätt, så elegant och så parisiskt som man i vanliga fall bara kan drömma om att få möta en vanlig schleten söndag. Detta är den ton som jag själv drömt om att kunna åstadkomma utan att veta om det förrän nu. Så när du nu ser mina fingrar hopplöst hamrandes över tangentbordet så kan det, men också inte, vara denna irrande jakt jag vågat mig ut på.
Men nu skulle det inte handla om mig utan om Gavalda. Anna Gavalda med tidernas bästa feel good roman Tillsammans är man mindre ensam. Gavalda som ändå inte gick hela vägen till hjärtat då det var nånting som störde i form av ett språk som inte riktigt flöt. Där meningar som förmodligen tjänade syftet som charmigt rappa kommentarer om dittan och dattan alltid kändes en smula klumpiga.
Jag skyllde på översättningen. Klumpigheten och malplacerade slanguttryck bara måste bero på dålig översättning tänkte jag och jaaaa, nu anser jag att jag bara måste haft rätt också. Denna novell skriven i samma stil är det lyckliga beviset då den glider ner behagligare än creme brulee*. Och tassandet runt andra noveller i samma samling tyder på samma sak och jag kan äntligen bli det Gavaldafan som jag hela tiden velat vara.
Jag hoppas bara att nästa gång jag älskar en bok som nått enda fram till Icas och Pressbyråns pocketstånd så ska det vara Jag älskade honom.
/Laura
*apkass stavning, jag vet...
"Läs den, åhh du måste läsa den här novellen!" skrek jag till pojkvännen som inte riktigt hörde där han satt böjd över matriserna. Men lyssna istället nu hjärtat för det är så här det är; detta är inget mästerverk men det är precis så lätt, så elegant och så parisiskt som man i vanliga fall bara kan drömma om att få möta en vanlig schleten söndag. Detta är den ton som jag själv drömt om att kunna åstadkomma utan att veta om det förrän nu. Så när du nu ser mina fingrar hopplöst hamrandes över tangentbordet så kan det, men också inte, vara denna irrande jakt jag vågat mig ut på.
Men nu skulle det inte handla om mig utan om Gavalda. Anna Gavalda med tidernas bästa feel good roman Tillsammans är man mindre ensam. Gavalda som ändå inte gick hela vägen till hjärtat då det var nånting som störde i form av ett språk som inte riktigt flöt. Där meningar som förmodligen tjänade syftet som charmigt rappa kommentarer om dittan och dattan alltid kändes en smula klumpiga.
Jag skyllde på översättningen. Klumpigheten och malplacerade slanguttryck bara måste bero på dålig översättning tänkte jag och jaaaa, nu anser jag att jag bara måste haft rätt också. Denna novell skriven i samma stil är det lyckliga beviset då den glider ner behagligare än creme brulee*. Och tassandet runt andra noveller i samma samling tyder på samma sak och jag kan äntligen bli det Gavaldafan som jag hela tiden velat vara.
Jag hoppas bara att nästa gång jag älskar en bok som nått enda fram till Icas och Pressbyråns pocketstånd så ska det vara Jag älskade honom.
/Laura
*apkass stavning, jag vet...
Dagens citat
Jag hade inte större behov av Gud än han av mig, och fanns Han, sa jag ofta till mig själv, så skulle jag lugnt möta Honom och spotta Honom i ansiktet
-Henry Miller-
/Laura
-Henry Miller-
/Laura
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
