the sensitive bookish type

Allt

2008-06-27T21:08:00.000+02:00

Två saker (eller ja, jag reflekterade över massa saker men det här var vad jag kände för att ta upp) reflekterade jag över när jag läste Martina Lowdens Allt:

1. Språket!!! Jesus kristus vilken formidabel uppvisning i ordvrängeri och fantastiskt träffsäkra formuleringar. Lowden är nog så nära språkligt geni man kan komma.

2. Bristen på djup. Allt är en dagboksbok vilket har sina för- och nackdelar. Jag hade gärna sett en mer traditionell roman med med mer djup, botten och reflektion istället för de korta texter man får ta del av. Jag vill ju ha mer mer mer! Allt innehåller sannerligen inte allt.

/Mary

Bitterfittan

2008-05-08T19:02:00.000+02:00

Bitterfittan av Maria Sveland är en av förra årets mest omtalade romaner och jag förstår varför. Den ifrågasätter jämställdheten mellan kvinnor och män så bittert att till och med jag, en ivrig förespråkare för giftermål och barnalstrande, plötsligt inte vill gifta mig eller skaffa kids. Varför ska man göra det när jämställdhet tycks vara ett ouppnåeligt mål och allt man får är alkoholism, en man som inte säger något och eksemfnasiga händer av all disk som aldrig tar slut?

Träffsäkert skildras sunkiga unkna relationer där män konstant förtrycker kvinnor så lömskt att kvinnorna knappt märker det själva och jag undrar varför inte alla kvinnor är lesbiska. Vad är det egentligen för samhälle vi lever i där kvinnor ses som dåliga mödrar för att de inte vill tillbringa dygnets alla vakna timmar med sina barn och männen hyllas för att de tar ut två månader föräldraledighet? Hur står kvinnor ut?

Jag börjar känna mig som en bitterfitta själv efter att ha läst den här boken och jag fick en klump i magen av hur mycket jag kände igen mig i. Det kanske verkligen är så att det inte finns några jämställda lyckliga förhållanden?

Tack och lov att jag i alla fall har några positiva förbilder när det gäller kärlek, det är kanske det som kommer rädda mig från ett liv i total bitterhet.

/Mary

Läsvanor

2008-05-03T13:04:00.000+02:00

1. Vilken bok läste du senast?

En liten kärlekssång av Michelle Magorian. En klassiker som jag har läst massa gånger och aldrig tröttnar på.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?

Förhoppningsvis Martina Lowdens Allt om jag hittar den på bibblan, annars vet jag faktiskt inte. Något lättsamt troligen.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?

Övervägande kvinnliga. Varför vet ni sedan tidigare.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker ?nu har jag kommit en fjärdedel?, ?en tredjedel?, ?hurra! hälften!? osv?

Om boken har långtråkiga partier eller om jag är rastlös.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?

Mycket går jag på recensioner. Tips om det är från personer jag vet har liknande litteratursmak som jag, exempelvis Laura.

6. När blir en bok för lång?

En riktigt bra bok blir aldrig för lång. Eller kanske när den är så tjock att den känns jobbig att bära med sig.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?

Ja.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?

Kan det varit Blonde av Joyce Carol Oates kanske? Väldigt, väldigt sällan jag försöker få "alla" att läsa någon bok jag gillat, det är inte så många av mina vänner som är intresserade. Dock försöker jag med det omvända; har en övertalningskampanj på g för att mamma ska sluta läsa enbart deckare. Det går sådär.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?

Jag har väldigt svårt att sluta läsa en bok jag börjat på. Kan inte komma ihåg när det hände senast.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?

Klart dominerande är romaner om unga tjejer/kvinnor och deras öden och äventyr. T ex En liten kärlekssång, Nancy-trilogin, Lotta-serien, Jane Austens böcker, Jane Eyre, Hon går genom tavlan ut ur bilden och Konsten att vara Ela av Johanna Nilsson, Glaskupan, Blonde m fl. Det är aldrig medvetna val men på något sätt dras jag till den här typen av berättelser. Jag har inga sci fi-böcker.

/Mary

Hur mycket boknörd är du?

2008-03-20T19:24:00.000+01:00

/Mary

nu vill jag sjunga dig milda sånger

2008-03-15T17:01:00.000+01:00

Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda OIsson måste vara förra årets mest överhajpade roman. Det är en av de tråkigaste, segaste och innehållslösaste böckerna jag någonsin läst. Två konstiga ensamma kvinnor som varit med om tragiska händelser möts och en "nära" och "varm" vänskap uppstår. Jag tror författaren försökt vara djup och psykologisk när hon skildrat denna vänskap men är bara klyschig och fjantig och totalt orealistisk. Romanen är en enda sörja av kvasiintellektuellt dravel i Marianne Fredriksson-stil. Läs de här citaten så tror jag ni förstår vad jag menar:

Det här verkade snarare vara en plats att beundra än att älska, tänkte jag. Den framkallade en andlig reaktion, en stark medvetenhet om människans obetydlighet.

Jag viskade hela vårt liv till honom. Jag höll örat nära hans mun och lyssnade efter ett svar. Ovanför oss den obarmhärtiga solen medan världen virvlade ofattbar kring stillheten som var vi två.

När hon lyfte sig mot honom för att emot honom fylldes hon av en glädje så intensiv att den splittrades i mångfärgade fragment som fyllde hela världen.

Varje morgon innebar en chans att börja om, en möjlighet till ett nytt liv. För var dag som gick närmade hon sig ytan allt mer, för var dag ljusnade det allt mer.

/Mary

ny kategori

2008-02-17T21:42:00.000+01:00

Introducerar härmed en ny kategori med det modesta namnet "Bokomslag". Tanken är helt enkelt att vis upp snygga, fula, intressanta eller roliga omslag på böcker. Den svåra frågan blir naturligtvis: ska man döma hunden efter håren?

Först ut är några av de fulaste böcker jag vet, Marian Keyes i svensk pocket:

vilken Jane Austen-hjältinna är du?

2008-02-14T01:45:00.000+01:00

Yay yay yay, jag blev Lizzie Bennet, min favorit av Jane Austens karaktärer! Jag är intelligent, witty och oftentimes find myself the lone beacon of reason in a sea of ridiculousness - jajamensan.

Take the Quiz here!

/Mary

Hellre kladdkaka än knäckebröd - om manligt och kvinnligt berättande

2008-02-09T17:48:00.000+01:00

Den enda typiskt "manliga" författaren jag står ut med att läsa är Hemingway. Nästan alla män efter honom har försökt att efterlikna den mästerliga isbergstekniken, med varierande resultat. De skriver känslokallt, med få ord, har machohjältar i huvudrollen och kvinnor i periferin eller på piedestaler - precis som Hemingway själv, men till skillnad från honom lyckas de i princip aldrig leverera någon känsla. Istället låter de sina whiskeydrickande, jazzlyssnande karlakarlar bestiga kvinnor, strunta i sina barn och ignorera allt vad känsloliv heter. Det är som att äta knastertorrt knäckebröd utan pålägg. Uppenbarligen förstår inte Paul Auster, Stieg Larsson, Åke Edwardsson med flera att den store mästaren faktiskt skriver om the big love, men de kanske aldrig lärde sig läsa mellan raderna på den där skrivkursen på folkuniversitetet i Örkelljunga.

Jag har alltid föredragit kvinnliga författares berättande. Jag uppskattar mer när det emotionella inte göms undan, utan istället blir en viktig del i karaktärernas karaktär. Joyce Carol Oates, Johanna Nilsson, Elsie Johansson och Sylvia Plath är alla mästare på att skildra hela det emotionella registret utan att berätta för mycket och utan att det blir för kletigt (som det lätt blir i de flesta chick littromaner där storyn går över gränsen och blir übertraditionellt "kvinnlig" med fåniga romanhjältinnnor som ständigt vill bli bekräftade av machohjältarna i manslitteraturen). Det är som att hitta det perfekta receptet på kladdkaka, när det blir precis lagom kladdigt.

Det är synd att det är sådana skillnader mellan manligt och kvinnligt berättande, men antagligen en oundviklig följd av samhällets könsroller. Jag finner det oerhört störande att jag själv helst läser kvinnliga författare (man vill ju inte vara förutsägbar) men jag klarar inte av machomän som exempelvis Mikael Blomkvist. Det är så klassiskt att män skapar karaktärer av hjältetypen; den attraktiva, smarta, introverta mannen som får alla kvinnor han vill - platta karikatyrer av en förlegad mansroll. Antagligen precis sådana författarna själva vill vara. Kvinnors karaktärer är snarare antihjältar; väldigt mänskliga, vanliga och ickeperfekta personer i Bridget Jones-stil. Vilket ännu mer gör att jag föredrar kvinnliga författare, eftersom man kan känna igen sig så oerhört mycket mer i de öden och äventyr som de litterära figurerna utsätts för.

Summa summarum - hellre kladdkaka än knäckebröd. Det ger större mättnadskänsla, helt enkelt.

/Mary

Äntligen Gavalda!

2008-01-16T00:23:00.000+01:00

JAJAJA! Känsla: då jag avslutade novellen ur vilken Gavaldacitatet ett par inlägg nedan utgör den inledande meningen.

"Läs den, åhh du måste läsa den här novellen!" skrek jag till pojkvännen som inte riktigt hörde där han satt böjd över matriserna. Men lyssna istället nu hjärtat för det är så här det är; detta är inget mästerverk men det är precis så lätt, så elegant och så parisiskt som man i vanliga fall bara kan drömma om att få möta en vanlig schleten söndag. Detta är den ton som jag själv drömt om att kunna åstadkomma utan att veta om det förrän nu. Så när du nu ser mina fingrar hopplöst hamrandes över tangentbordet så kan det, men också inte, vara denna irrande jakt jag vågat mig ut på.

Men nu skulle det inte handla om mig utan om Gavalda. Anna Gavalda med tidernas bästa feel good roman Tillsammans är man mindre ensam. Gavalda som ändå inte gick hela vägen till hjärtat då det var nånting som störde i form av ett språk som inte riktigt flöt. Där meningar som förmodligen tjänade syftet som charmigt rappa kommentarer om dittan och dattan alltid kändes en smula klumpiga.

Jag skyllde på översättningen. Klumpigheten och malplacerade slanguttryck bara måste bero på dålig översättning tänkte jag och jaaaa, nu anser jag att jag bara måste haft rätt också. Denna novell skriven i samma stil är det lyckliga beviset då den glider ner behagligare än creme brulee*. Och tassandet runt andra noveller i samma samling tyder på samma sak och jag kan äntligen bli det Gavaldafan som jag hela tiden velat vara.

Jag hoppas bara att nästa gång jag älskar en bok som nått enda fram till Icas och Pressbyråns pocketstånd så ska det vara Jag älskade honom.

/Laura

*apkass stavning, jag vet...

Dagens citat

2008-01-16T00:20:00.000+01:00

Jag hade inte större behov av Gud än han av mig, och fanns Han, sa jag ofta till mig själv, så skulle jag lugnt möta Honom och spotta Honom i ansiktet

-Henry Miller-

/Laura

Komplicerade flickor som dör - om Monika Fagerholm

2008-01-14T22:20:00.001+01:00

Diva var boken som jag gärna ville gilla men som jag aldrig klarade av att ta mig igenom. I perioden med Diva försöken blev jag aldrig heller vidare pepp på att läsa Underbara kvinnor vid vatten men sedan, åhh, sedan kom Den amerikanska flickan. Som på grund av (ett välförtjänt sådant) Augustpris och annat sånt lös likt en magisk sten i en Fantasybok emot mig i pocketstånden på Ica och Pressbyrån under ett tag.

Vad jag beundrar så med Monika Fagerhol är hennes träffsäkra balansgång när det kommer till att använda ord och uttryck i precis rätt sammanhang, exakt rätt i meningen. Hur de väl valda svensköversatta låtcitaten alltid fånigt nära corny utan att någonsin bli det och alltid mitt i prick. Tiden tar en cigarett... Herregud så patetiskt poppretto på det hade blitt vartsomhelst annars. Och hennes sätt att berätta en historia; genom eleganta hopp fram och tillbaka i tiden och ibland in i framtiden, låter oss ana eller veta vad som ska hända men inte hur. Farligt länge håller hon läsaren på sträckbänken, har dess uppmärksamhet i ett järngrepp innan alla bitar faller på samman och historien tar slut.

Ovanstående stycket är framförallt min hyllning till Den amerikanska flickan, vars historia jag inte kan berätta i detalj helt enkelt för att jag på ett sätt inte minns den. Gör det men ändå inte, Sandra och Doris finns där men mer som ett behagligt skimmer än som substans. Tillräckligt för att jag ivrigt ska vänta på andra delen i den triologin som Den amerikanska flickan tydligen ska vara första delen av. Tillräckligt mycket för att det ska kännas som att komma hem (ni vet känslan då man läser en bok man inte läst av en författare man gillar och allt är nytt men samtidit välbekant? den känslan ja) då jag slår upp pärmarna till Underbara kvinnor vid vatten. Hem till låtcitaten och historieberättandet som jag längtat efter.

Histoiren om Bella och Rosa berättas för det mesta genom Isabellasjöjungfrus son Thomas. Tidigt 60-tal och Bella och Rosa är strandkvinnor i Sommarparadiset i sina rosa respektive gula bikinis. Och där Thomas har sina barndomssomrar med de andra barnen, helst Renée, Rosas dotter som i slutet av historien upptar den centrala platsen och blir till en Fagerholmsk komplicerad flicka som dör.

De komplicerade flickorna som dör... Varför? Dessa är mitt varför i detta författarskap, då jag läste Den amerikanska flickan reagerade jag inte men om man adderar det till läsningen av Underbara kvinnor... så gör de mig mest förvirrade. Känns så onödiga på något vis, som en dramaturgisk effekt som kanske hade gjort bäst i att utebliva. De får mig att tänka på när man gick på mellanstadiet och alltid lät huvudpersonen dö i slutet för att det kändes som det mest kraftfulla slut man kunde komma på. Behöver väl knappast påpeka nivåskillnaderna här men ändå, känslan infinner sig liksom tanken om att göra det alldeles för lätt för sig. Samtidigt, på det stora hela är det inget större probelm. Så läsläsläs för guds skull Monika Fagerholm!

p.s. Undrar förresten om Diva också dör?

/Laura

Dagens citat

2008-01-12T17:32:00.000+01:00

SAINT-GRMAIN-DES-PRÉS!?... Jag vet vad du tänker säga: "Men herregud det är ju så uttjatat raringen, Sagan gjorde det långt före dig och sååååå mycket bättre!"

-Anna Gavlda- ur novellen Några ord på vägen i Saint-Germain-des-Prés

/Laura

Ligga bok

2007-11-29T21:42:00.000+01:00

Via länk til nån blogg i en blogg hittade jag den finfina idén om att lista de fem litterärar karaktärer som man helst skulle vilja ligga med. Själv har jag ännu inte kommit på fem stycken så jag tänkte att det får bli en spännande följetong i fem delar istället:

1. Vladimir Majakovskij. the one and only. Sällan har jag åtrått någon överhuvudtaget så hårt som jag åtrådde Majakovkij. Hade idolporträtt på väggen och allt, åhhh herregud vad mitt sjuttonåriga hjärta bultade (eehhhh, säkert at det var hjärtat... jaja, vi uttrycker oss vist traditionellt här på bloggen...).Majakovskij var (är!) den ultimate mannen personifierad, den eldige revolutionären och den glödande poeten i ett, mannen som skrev mer brutalt och passionerat om hjärta och smärta än vad som någonsin gjorts samtidigt som han förnyade språket och som brann för språket och konsten och som hade en gul kjorta och fick mig att förevigt längta till Odessa som slutligen förlorade i rysk rolett... Herregud, vill. ha. fortfarande så jävla mycket. Funderade ett tag på hur jag skulle kunna få med Majakovskij på den här listan då han ju funnits på riktigt men sedan kom jag på att han, på sätt och ivs, är en litterär person i Torbjörns Säfves roman Jag brinner och det är en ursäkt så god som någon för att få med honom på den här listan.

/Laura

Jag är en sårad prettobloggare

2007-11-29T20:53:00.000+01:00

I går var det en liten pojkvasker i min klass som försökte läta mig vad beatgenerationen var för något. Den pretentiösa boksnobben i mig fick givetvis en rejäl törn och jag var tvungen att tillrättavisa det lilla kräket. Tror jag lyckades sätta honom på plats ganska bra. Jag hatar hatar hatar sådana där kulturella små killar som dyrkar Jack Kerouac och grabbarna men som förmodligen aldrig läst en kvinnlig författare i hela sitt liv. Mer om detta står det i Nina Lekanders briljanta förord till Charles Bukowskis Postverket. Hon formulerar det så mycket bättre än vad jag någonsin skulle kunna. Det var allt jag hade att säga för idag.

p.s. egentligen gillar jag min klasskompis, no hard feelings osv.

/Laura

10 orsaker att hata Stieg Larssons Millennium-triologi

2007-11-10T17:40:00.001+01:00

1.Varför tycks det vara en allmän regel att manliga deckarförfattare låter sina manliga huvudkaraktärer framställas precis så som de själva vill vara? I sann Paul Auster-anda dricker poliskommissarierna whiskey, lyssnar på jazz, läser filosofi och är karga, kärva, maskulina, intellektuella, introverta, utseendemässigt tilldragande kvinnomagneter som kan få vilket fruntimmer de vill. Naturligtvis lever Mikael Blomkvist varje mans våta dröm - han har lösa förbindelser med en snygg tjugofemåring och en snygg gift kvinna.
2. Att en ung tjej har svart hår och svarta kläder, tatueringar och tränar boxning gör henne INTE till ett original. Snarare tvärtom.
3. Böckerna dryper över av politiskt korrekta meningslösheter. Bara en sådan sak som att den kretsar kring en tidningsredaktion som ger ut en samhällskritisk tidning vars "kontroversiella" reportage jag har svårt stt tänka mig att någon i verkligheten skulle höja på ögonbrynet åt och att redaktionen dessutom består av en bög, en snygg karriärskvinna och en helyllekarl där alla är lite sådär lagom feministiskt medvetna gör att jag mer än gärna vill slänga boken i väggen.
4. Paulo Roberto!!!
5. Stieg Larsson beskriver teknik som små mirakel, ibland till den grad att man strakt misstänker att hela triologin är sponsrad av Apple... Av en journalist, som ofrånkomligen måste vara aktiv användare av moderna medier kan det även tyckas att man borde kunna förvänta sig mera av än mossiga formuleringar i stil med "han gick in på www.google.com och sökte på..." Det är 2007, då googlar man! Punkt slut.
6. Lisbeth Salanders "omyndigförklaring" är ett skämt. Omyndigförklaringen av folk upphörde i slutet av 80-talet och ersattes med förvaltarskap, en juridisk institution som innebär att rättshandlingsförmågan inskränks. Kanske skulle gjort liiite mer research, Stieg lille.
7. Ibland (eller ganksa ofta ärligt talat) är scenerna skrivna som om det vore ett manus till vilken Hollywood B-rulle som helst. För var annars än på film sveper folk in sig i lakan efter att de haft sex? Dessutom refererar personerna ständigt till varandra enbart med hjälp av deras efternamn och tilltalar varandra med "fröken" och "herr". Att Herr Larsson hade filmatiseringen i huvudet då han skrev på böckerna är mer än uppenbart.
8. En boks omslag är förvisso inte det viktigaste men då omlaget är fult, plottrigt och bygger på en allmänt fånig idé så ökar inte direkt min begeistring över innehållet som sådant.
9. Handligarna är så extremt överdrivna att till och med manusförfattarna till Sunset Beach skulle bli avundsjuka. Allt ska verkligen försöka täckas in; incest, ryska spioner, crazy familjer, kvinnomisshandel, "omyndigförklaringar", kritik av media, staten och diverse annat. Give me a break Stieg och håll dig till ett ämne.
10. När man läst ut en del fortsätter man genast med nästa...

/Laura och Mary

Mästaren och Margarita

2007-11-09T18:50:00.000+01:00

"Åhh den... Det är bara massa jobbiga överklasskillar som säger att dom läser den boken" suckade en kompis över telefon häromdan när jag sa att jag just nu läser Mästaren och Margarita. Att boken skulle vara bratsens favorit kom som en överraskning för mig, den enda som pratar (eller rättare sagt tjatar) om den här boken med mig är min pappa och han är så långt borta från brat som man kan komma. Jag vet inte varför boken fallar just överklasskillar i smaken, eller ens varför min pappa gillar den så till den grad att jag är och förblir en besvikelse för honom tills den dag jag läser ut bokjäkeln. Har nämligen gjort ett försök tidigare men kom då aldrig längre än halvvägs, inte för att den var egentligen var dålig utan mest för att det bara blev så. Det kan också ha berott på att jag upplever boken som en smula seg, en underhållande historia och en lekfull berättarteknik till trots så är det ändå lätt att tappa tråden och låta tankarna irra iväg. Som den lekfullheten som Bulgakov byggt upp i sitt språk (och som det för övrigt känns som att översättren slitit blod för att bevara) bidrar till att han samtidigt skapar en distans mellan läsaren och berättelsen som gör att det är svårt att komma boken riktigt in på livet. Än svårare, till gränsen till omöjligt är det att beskriva dess handling med dess myller av karkatärer och sidosprång. När jag beskriver handlingen blir det mest till förvirrade utläggningar i stil med:

"jo det är Djävulen som kommer till moskva och så är det två som sitter och pratat om hur Gud inte existerar och sen blandar sig Djävulen in i samtalet och berättar att den ena ska dö under vissa omständigheter och sen så gör han det och sen så händer massa andra skumma saker och sen så är det typ som en kritik mot Sovjetregimen och Moskvas teatervärld på 20-talet men det där är jag allldeles för dåligt insatt i för att riktigt hänga med på fullt ut. Och sen så är det en katt! Ja en katt, det är min favvo och fhan går på bakbenen och åker språvagn och när han går på fest förgyller han morrhåren... Förresten mästaren är en man som skriver på en bok om Pontius Pilatus, jag historien om Pontius Pilatus är förresten en sidohandling i boken och iaf, Mästaren hamnar på dårhus och det gör flera andra också och Margarita är Mästarens älskade och hon har ett hembiträde rider iväg på en gris..."

Om nu inte de sista hundra sidoran gör mig grymt besviken så är Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov en klassiker som jag gärna uppmuntrar att ni läser. Det är en rolig, intressant och skruvad läsupplevelse som sticker ut i klassikerhyllan. Hade tänkt avsluta med att drämma till att det är en vitamininjektion för alla höstdeppade därute bara för att formuleringen i sig sjäkv är så hisnande käck men väljer istället att citera Lars Erik Blomqvist i förordet till den pocketupplaga jag har där han skriver att "det är en bok att läsa vid stranden eller som hjälp för den sömnlöse i sängen" då finner jag denna formulering som en mycket mera värdig avslutning på detta inlägg.

/Laura

Dagens citat

2007-11-08T21:18:00.000+01:00

Jag sprang ut i den tidiga
skymningen
och ville sträcka handen
genom himlen
men skyndade tillbaka igen
för att inte bränna vid
potatisen

-Sonja Åkesson-

Vi som aldrig sa hora

2007-11-08T20:08:00.000+01:00

Jajaja, jag vet att jag är liite sent ute med en kommentar angåendes Ronnies Sandahls debutroman men aktualitet känns inte direkt som prio ett för en blogg som trots allt inte uppdaterats sen i augusti... Däremot känns det surt att inte kunna tillförskaffa något nytt, för jaa, Vi som aldrig sa hora är precis lika usel som debatten runtomkrin boken gett sken av att den ska vara. Att hata Ronnie Sandahl känns visserligen som en slapp markering av kulturell status ett halvår för sent och visst skulle jag kunna skriva något snällt om att herr Sandahl inte är helt ute och cyklar när det kommer till att bygga upp en dialog eller hur jag i vissa stunder drar på munnen åt kulturella referenser som jag längtat efter i litteraturen men som inte funnits eftersom det helt enkelt än så länge finns väldigt få böcker utgivna av männsikor som är lika gamla som jag själv. Men nu är det här ingen uppsatsopponering utan bara ett simpelt blogginlägg av en av alla tusen wannabeekulturjournalister och jag behöver inte alls vara snäll om jag inte känner för det. För faktum kvarstår; det är få gånger jag hatat män så mycket som efter att jag läst denna bok. Och nej, det beror givetvis inte på bokens machosportkille karaktär utan givetvis på Sandahls alter ego (?) karaktärs uppsättande av kvinnnan (Quinnan!!!) på en piedestal. Egentligen skulle jag vilja skriva något här om hur Ronnie Sandahl bara är bitter för att feminismen inte funkade som raggningsknep när han gick i gymnasiet men jag grubblat vidare på det temat och insett att ett sådant resonemang från min sida bara leder till min egen bitterhet över att aldrig få ligga i gymnasiet och det känns ju inte vidare relevant... Men ärligt talat; Ronnie, jag känner din typ och näe, du är inte den nya Morrissey som du så gärna vill vara (den ironsika distans du försöker skapa till dig själv i boken är genomskinligare än öhhhh, genomskinlig) utan bara ytterligare en mini Ulf Lundell och en sådan skulle jag gladeligen vara utan.

Det är väl knappast förvånande att jag finner språket vedervärdigt med de "effektsökande" kort avhuggna meningarna eller "poetiska" treradersstyckena. Eller att det känns som om klyschorna avlöser varandra i karaktäraskildringen i allmänhet (skräll att bokens gäng består av en tjockis, en sportkille och en känslig outsider liksom...) och i småstadsskildringen i synnerhet.
Bara en sak lyfter det hela: Greasemedleyt! I skildringen av en utekväll i Sandahls Falköping spelar dom, precis som i vilken annan småstad som helst, ett medley av låtar från Grease mitt i natten och som då det spelas får alla att tokdansa och visa sig själva från sin lustigaste sida. Hur detta medley på något sätt blivit en symbol för allt jag hatar med min småstadsuppväxt gör att jag, då denna detalj slinker med i en småstadsskildring som i övrigt inte alls tillför något nytt, är beredd att förlåta unge herr Sandahl en hel del.

/Laura

Jag är leopardpojkens dotter

2007-08-04T11:39:00.000+02:00

Konsten att vara Ela är som vi alla vet Marys litterära snuttefilt men även jag har i många år nyttjat Johanna Nilssons böcker som vore det min allra skönaste huvudkudde. Även om hon under senare år har tvättats ett par varv för mycket i tvättmaskinen och numera nedgraderas till gästkudde så är det ändå med en viss spänning som jag slår upp de veka pocketpärmarna till Jag är leopardpojkens dotter.

Boken handlar om Johannas farföräldrar missionärerna och deras barn. Barnen som de sviker i förmån för att tjäna Gud. Om pappans uppväxt i djungeln i Kongo. Och om sina egna reflektioner kring sin familj och om hur föregående generationer också påverkat henne. Det skulle lätt kunna bli intressant. Det är intressant. Jag antar att det rör sig om det som så fint brukar benämnas som ett stycke 1900-tals historia. Men det funkar inte. Ganska snabbt in i boken har jag tröttnat på att läsa om Det Stora Sveket och djungelanekdoterna står mig upp i halsen. Nilssons egna reflektioner är intressanta men håller inte hela vägen ut. Kort sagt känns det som att allt som finns att sägas har sagt efter ganska få sidor och sedan upprepas allt med mycket små variationer i resten av boken. Synd, för som vanligt när det kommer till Johanna Nilsson är det ytterst välskrivet. Förmodligen skulle en roman fritt fabulerande och utan hämningar (ja, ja förstår det omöjliga i detta:) om farmodern, den mest intressanta och mångfascetterande karaktären varit en betydligt angenämare läsupplevelse.

/Laura

On Beauty

2007-07-31T11:24:00.000+02:00

Jag försöker förstå varför On Beauty av Zadie Smith blivit så hyllad men det går inte. Familjeskildringen ska nog vara "mustig", "brokig" och "insiktsfull" men är mest klyschig. Pappan knullar en annan kvinna. Mamman förlåter honom. Pappan knullar en tjej som är yngre en dottern (yeah right, en stckars 19-årig brud som utnyttjar sin skönhet till att ha sex med en nästan 40 år äldre man för att hon har oidipuskomplex eller whatever och naturligtvis söker mäns uppmärksamhet och tror att hon måste ha sex med dem eller whatever). Mamman förlåter honom, i vad som kan vara ett av litterturhistoriens mest patetiska slut. Barnen är grovt tillyxade karikatyrer; hiphopkillen, duktiga flickan och den kristne sonen (som naturligtvis också har haft sex med den 19-åriga bruden bara för att göra det hela lite roligare). Självklart förlåter barnen pappans snedsteg.

Alla karaktärer känns som hämtade från 1800-talet och är väldigt platt skildrade, som t ex "den goda modern" som lever enbart för familjen och är fullständigt nöjd med det.
Många partier i boken är så tråkiga och irrelevanta att jag bläddrar förbi dem. Det traditionella könsrollstänkandet står mig upp i halsen. Det omständiga språket irriterar mig.

Jag vet inte varför man överhuvudtaget ska läsa On Beauty. Jag ska gå och hämta min Ben & Jerry-glass i frysen och läsa Hemingway istället.

/Mary

dagens citat

2007-06-23T17:22:00.000+02:00

jag frankerar med ett par moln
skickar himlen till dej

- ur Giljotin, Bruno K Öijer

/Mary

Anybody out there?

2007-06-12T06:55:00.000+02:00

Anybody out there är Marian Keyes senaste roman men definitivt inte hennes bästa. Den näst yngsta Walsh-systern Anna har huvudrollen, och i den här boken har hennes hippiepersonlighet av någon anledning försvunnit och istället drömmer hon om ett jobb där hon får ha kostym på sig. Väldigt synd tycker jag - hennes flummiga fasoner var ju det som gjorde henne intressant i de tidigare böckerna om familjen Walsh (Vattenmelonen, En oväntad semester, Änglar). Nu känns det som att hon är precis som de tre äldre fjortissystrarna. Tur att minstingen Helen, som är med en del i romanen, är precis lika knäpp och rolig som förr.

Berättelsen tar sin början med att Anna är skadad och befinner sig hos sin knäppa familj på Irland - varför får vi inte veta förrän efter ett tag in i storyn. Den här Keyes-boken är inte riktigt som andra Keyes-böcker; den har en sorgligare och allvarligare ton. Den har en del roliga poänger men jag skrattade inte alls lika mycket som jag brukar göra när jag läser Marian Keyes chicklittromaner, men boken är helt klart läsvärd.

Nu väntar jag på att romanen om Helen ska komma och förhoppningsvis blir det även en om underbara, fantastiskt roliga mamma Walsh - min favoritkaraktär i Walshfamiljen.

/Mary

nr 990, 989, 988, 987 & 986

2007-05-04T22:26:00.000+02:00

Mina drömmars stad
Barn av sin stad
Minns du den stad
I en förändrad stad
Stad i världen

Eftersom Per Anders Fogelstroms stad-serie var dom första vuxenböckerna jag läste (läste dom som 13-åring, parallellt med Sweet Valley tvillingarna och andra Wahlströms ungdomsböcker) så ligger dom givetvis mig extra varmt om hjärtat. Serien följer en släkt men samtidigt Sveriges utveckling i allmänhet och Stockholms i synnerhet under dryt 100 års tid, från 1860-talet fram till 1968. Det börjar med två hamnarbetare, den snälle Henning, torparsonen som invandrat till strostaden och den revolutionära och streetsmarta Tummen, och fortsätter med deras barn, barnbarn, barnbarnsbarn... Framförallt är det Hennings dotter Emelie som står i centrum i fyra av fem böcker, den evigt uppoffrande som alltid finns där för den alltmer utspridda släkten. Några kommer upp sig, andra klarar sig hyfsat och för vissa går det käpprätt åt helvete. Hus byggs och rivs i takt med att staden växer, träkåkar byts mot lägenheter med inomhustoalett och elektricitet som byts mot hypermoderna lägenheter i Sveriges första abc-förort Vällingby. I böckerna ryms allt från den mest rosenskimrande romantiken till de bittraste tårarna och däremellan skildras allt från den allra vardagligaste vardagen till action med tumult och politiska upplopp. Allt skrivet med en sorts knivskarp realistisk lågmäldhet som gör att det mest känns som att ha ett telefonsamtal med mamma, mormor eller bästisen en vanlig tisdagseftermiddag. Jag har läst böckerna flera flera gånger, ibland läser jag en hel bok och andra gånger bara ett stycke om någon av mina många favoritpersoner; Fattiga Annika som kämpar för att hålla sina vita rikemanskläder vita bland smutsen och till slut gifter sig rikt men inte blir lyckligare för det, roliga skådespelerskan Jenny som får uppleva filmens framväxt, om än mer genom biroller som lustig tant än som storstjärna, Erik som i sin ungdom är stenhård revolutionär men som slutar som välbeställd sossepamp och Emelie som lever ett helt liv utan att ens bli kysst (på sätt och vis en av de detaljer som fascinerat mig mest genom åren och som okysst högstadietjej fick mig att bäva inför framtiden) och alla de andra slutar aldrig att beröra. De är som gamla vänner som du tappat kontakten med eller de förfäder som du önskar att du fått lära känna.

/Laura

Johanna Nilsson

2007-05-01T11:40:00.000+02:00

Det finns författare man har ett alldeles speciellt förhållande till, som betyder något särskilt för en. Johanna Nilsson (vars hemsida du hittar här) en av mina absolutförfattare någonsin - det började med Hon går ut ur tavlan, genom bilden, en självbiografisk historia om mobbade Hanna. Boken var med all rätt mycket omskriven, det är en helt fantastisk debut, och jag läste den och grät och grät och tänkte att precis så här vill jag också skriva när jag blir författare, precis exakt så här vill jag också kunna använda språket, med alla underbara metaforer Nilsson får till, om känslor, om att växa upp.

Sedan kom Flickan som uppfann livet som jag förhöll mig lite kall till (minns dock att Laura var mycket förtjust i den), tyckte huvudpersonen Fanny var lite tonårsjobbig och pretto. Rebell med frusna fötter var lite annorlunda skrivet; även i denna bok handlade det om en ung kvinna som försökte hitta sin plats i livet, men tonen var lite - tja, gladare, aningens ytligare kanske. Men framförallt rolig! Föreningen för Anonyma Aktiemissbrukare, som romanens Stella startar på Handelshögskolan i Stockholm, småskrattar jag fortfarande åt. Min absoluta favorit, Konsten att vara Ela, åh, vad jag älskar den boken, kom 2003 och är - som jag skrivit här tidigare - min litterära snuttefilt som jag tar fram och läser då och då när jag behöver tröst.

Den näst senaste romanen De i utkanten älskande var lite av en besvikelse. Här har Nilsson fortfarande sitt vanliga tema, unga kvinnor på drift i världen, men istället för en är det flera huvudpersoner vilket gör att man inte lär känna någon av dem ordenligt och dessutom är boken alldeles för tunn och alldeles för full av klyschor.

Johanna Nilsson har ett visst sätt att skriva på, väldigt enkelt och lättläst med underbara metaforer och liknelser och alltid mitt i prick så man bara förstår. När det kommer till att beskriva känslor är hon alldeles fenomenal; hon lyckas alltid träffa rätt utan att det blir slibbigt. Det är kul när hon återanvänder detaljer i sina romaner, som uteliggarna som finns med både i Rebell med frusna fötter och Konsten att vara Ela. När det gäller att beskriva tjejers uppväxt, med ångest och utanförskap och allt vad det innebär, undrar jag om det överhuvudtaget finns någon som slår Johanna Nilsson.

/Mary

Fröknarna von Pahlen

2007-04-22T19:53:00.000+02:00

Efter tre delar av sju (eller egentligen två, jag har egentligen inte läst första delen eftersom någon av mina mostrar tryckte andra delen i mina händer och kommenderade mig att läsa den innan jag förstått att det var en serie det handlade om) så har jag fortfarande inte fått något grepp kring Agnes von Krusenstjernas serie om fröknarna von Pahlen. Förutom att personerna har gräsligt fula namn (Petra! Angela!! Tord!!!) är det någonting med språket som gör att det inte riktigt släpper. Det liksom stånkar och stönar, det blir som att köra på en gropig väg. Jag vill ha ord som rinner, som det finns ett flyt och och ett driv i, det behöver nödvändigtvis inte vara lättläst men det måste gå framåt utan att jag sitter med en imaginär rödpenna och skriver om meningarna till, det enligt mig, bättre. Samtidigt finns det någonting där som får mig att bli irriterad när fjärde delen är utlånad på bibblan och jag inte kan ta del av Petra och dom andras fortsatta öden. Någonstans halvvägs in i varje del så börjar ändå karaktäreran beröra. Speciellt är det väl Adele som Krusenstjerna lyckats skildra med en särskilt psykologisk insiktsfullhet och som får mig att bortse från alla textmässiga gropar och istället vilja börja gråta. Likadant är det med beskrivningarna av Petras såriga inre bakom den svala ytan. Hoppas bara att Petra och Angela blivit mindre äppelkäckt präktiga tills dess att Porten vid Johannes finns till mitt förfogande på biblioteket.

/Laura

nr 991

2007-04-22T03:53:00.000+02:00

Sakta men säkert (med betoning på sakta) räknar vi ner på listan över våra tusen favoritböcker, och turen har nu kommit till John Steinbecks underbara Buss på villovägar. Inte ett av hans mest omskrivna verk men definitivt en av mina älsklingar. Som alltid när det gäller Steinbeck är personporträtten helt fantastiska och insiktsfulla (varifrån fick mr S egentligen all sin kunskap om människosläktet?) och språket är precis så där skäggstubbskärvt som jag vill att det ska vara när det är en roman av Steinbeck. Boken handlar om en buss som kommer på villovägar och dess passagerare som tvingas vänta och därmed motvilligt umgås med och lär känna varandra. Det är en hård, smutsig realism Steinbeck tecknar; en verklighet där folk inte tvekar att vara elaka mot varandra för att få som de vill. Under alla relationer och intriger vilar en sexualitet, som någon slags dovt rytande björn ingen riktigt vågar väcka - en farligt tickande bomb, redo att explodera.

/Mary

nostalgi

2007-04-20T04:34:00.000+02:00

Åh, hittade en söt liten blogg på nätet om Kitty (ni vet, den där perfekta detektiven i Wahlströms röda flickbokserie); Bloggen om Kitty Drew, och när jag läste den fick jag reda på att det spelats in en film om Kitty! Den måste ju bara ses. Nancy Drew heter den, är färdiginspelad men jag vet inte om den haft premiär i USA än (i Sverige har den inte haft det i alla fall, så vitt jag vet).

Vilken nostalgitripp! Sweet.

/Mary

livet, universum & allting

2007-04-20T00:57:00.000+02:00

Liftarens guide till galaxen är en sådan där bok jag har tänkt att läsa i evigheters evighet och som jag nu äntligen börjat ta itu med. Den är ganska skojig, även för en icke-sci fi-nörd som jag, om än en smula rörig med alla karaktärer hit och dit och konstiga namn, och språket är ju inte nydanande på något sätt men underhållande är den och lättläst och lättsmält. Egentligen en typisk bok att läsa under sommaren i hängmattan eller på stranden; perfekt för alla som insett hur pinsamt dålig "litteratur" deckare är och tröttnat på likformade monotona chicklitt.

Dessutom skadar det ju inte heller att få reda på svaret på frågan om vad meningen med livet, universum och allting är.

/Mary

allt möjligt

2007-04-13T20:47:00.000+02:00

Att komma på smarta och snygga blogginläggstitlar är Marys chipspåse och inte min. Jag har ju inte direkt varit så aktiv med bloggandet på senaste tiden och det känns heller ingen ide att lova om bättring eftersom jag, efter nästan 23 levnadsår insett att jag är rätt så oförbärrerlig... Nog om det och över till min läsning den senaste tiden, eller rättare sagt, min läsning so far 2007:

På grund av studier och annat tjafs har mitt litteraturintag inte varit vad det brukar vara och därmed känns bloggmaterialet något magert. Minns iallafall att jag någon gång i januari läste Näckrosträdet av Elsie Johansson och blev grymt besviken. Finner ingen bättre beskrivning än att den är grymt tråkig. Karaktärerna gick aldrig in i hjärtat, handlingen kändes som att den maldes om och om igen utan att gå framåt men mest besviken blev jag ändå på språket. Jag hade sett fram emot den där pratiga tonen som funkade så bra i Nancy-triologin men här glimtade den bara förbi bitvis. Istället tippade det ständigt över i något sorts smörigt "Marianne Fredriksson-spirituellt" läge som bara kändes allmänt olidligt. Inget att rekommendera med andra ord (men om du inte har läst redan nämna Nancy-triologi så rekommenderas den å andra sidan varmt!).

Någonstans hann jag även med Martin Bircks ungdom, den enda av Hjalmar Söderbergs romaner som jag inte hade läst innan. Och åhhh! Som vanligt när det kommer till Söderberg vill jag bara lägga mig ner och dö av beundran och tacksamhet över att det finns sådan här böcker. Hjalmar Söderberg är min litterära bästis.

Vet att jag tidigare skrivit att jag velat läsa Märta Tikkanen och nu har jag läst både Män kan inte våldtas och Århundradets kärlekshistoria. I huvet har jag försökt snickra ihop ett inlägg om dessa hur länge som helst utan att lyckas. Jag känner mig helt blank, utan vara sig tycke eller känsla. Men jag ogillade dom ju inte.

De senaste dagarna har jag läst Noa Noa av Paul Gauguin. I sann rasbiologisk anda (eller vad man nu ska säga) ägnar sig Gauguin i den cirka hundra sidors långa texten åt att hylla Tahitierna som "den ädla vilden". På sitt sätt väldigt fascinerande läsning. Det är även, som Peter Glas påpekar i sitt efterord, intressant att medan Gauguins text åldrats så har hans konst inte gjort det.

Helgen tänker jag spendera med choklad och Lady Chatterleys älskare. Sweet.

/Laura

Hallelulja

2007-04-13T17:48:00.000+02:00

...på stadsbiblioteket i Umeå kan man låna Kittyböcker! Det här, gott folk, är STORT.

/Laura

tjena mittbena

2007-04-05T12:05:00.000+02:00

Chicklittboken Stjärnfabriken av Naylor & Hare är en skamlös kopia av Djävulen bär Prada, fast handligen utspelar sig Hollywood och är mycket, mycket sämre (inte för att Djävulen bär Prada var så fanastiskt bra, men jämfört med denna smörja så framstår den som rena Shakespeare.

Lizzie jobbar med politik, men på grund av diverse omständigheter tar hon ett arbete som assistent på ett filmbolag i Hollywood, och ändrar därmed personlighet, byter intressen och tappar allt kritiskt tänkande hon någonsin haft.

Boken är fylld med klyschor, språket är kasst och det är svårt att överhuvudtaget känna något slags intresse för vad som händer. Det enda skojiga är namedroppingen och skvallret om kändisar; eftersom en av bokens författare jobbat på filmbolag kan man gissa på att en del är sant - men inte ens det gör "boken" värd att läsa.

Typiskt citat från "romanen": De dyrbara stenarna som smekte min hud på ett mer sensuellt sätt än någon man någonsin hade gjort.

Tjena mittbena liksom.

/Mary

en liten lista

2007-03-04T11:24:00.000+01:00

Favoritbok/böcker som barn: när jag var typ 5 var min favoritbok Katten som älskade sitt täcke. Under många år var det Tvillingarna i Sweet Valley som gällde och som tolvåring började jag älska Jane Austens verk.
Favoritgenre idag: romaner av alla de sorter. Har märkt att jag gärna läser uppväxtskildringar och historiska romaner som utspelar sig under 18oo-talet.
Typ av böcker jag inte gillar: deckare, särskilt Camilla Läckbergs "böcker".
Underskattad genre: lyrik är det alldeles för få som läser.
Författare som betytt nåt särskilt för mig: Johanna Nilsson.
Favoritkaraktär i bok: Ela i Konsten att vara Ela av Johanna Nilsson. Lotta i Lotta-böckerna av Merri Vik.
Om jag skrev en egen bok, vad skulle den handla om: en inte alltför vågad gissning är att det på något sätt skulle vara en uppväxtskildring.
Favoritblogg med litteraturanknytning: gillar Pocketbloggen (länk till höger).

/Mary

nr 992

2007-03-04T11:13:00.000+01:00

Mastodontboken Blonde av Joyce Carol Oates är redan en modern klassiker som naturligtvis får en åtråvärd plats på denna lista.

Blonde är sådan där briljant bok som får en att gråta, må illa och vrida sig i avsmak när man läser den men ändå kan man inte låta bli att vända sida om och om igen. Den är lika fruktansvärd som den är underbar och sättet Oates skriver på är värt ett Nolbelpris.

Bilden av Marilyn Monroe som den dumma blondinen försvinner snabbt och man förstår varför Anna Nicole Smith såg sig som nutidens Monroe. Det är rännstensrealism; tabletter, alkohol, aborter, misslyckade äktenskap, våldtäkt, tragisk uppväxt, elak mamma - allt, kort sagt, som gör en god historia.

Det enda jag inte gillar med boken är att det kommer dröja många år innan jag läser om den, det finns en gräns för hur mycket tragiskt människoöde man orkar hantera.

/Mary

Jag känner dina steg, dina älskade steg, och själen värker

2007-03-03T01:51:00.000+01:00

Slagen och sargad och skövlad väl tusende gånger
sjunger hon trotsigt den eviga livslustens sånger.

- av Karin Boye, ur dikten Barfrost, från diktsamlingen Moln

/Mary

Bokrea

2007-03-03T01:44:00.000+01:00

Äntligen dags för en av årets större litterära händelser - tam ta tam - bokrean!

Följande böcker vill jag ha:

Chic av Katarina Wärn Eriksson - en stilguide för kvinnor.
Den tatuerade flickan av Joyce Carol Oates - En JCO är alltid en JCO.
Svensk synonymordbok - alltid bra att ha.
Zonterapi på fem minuter - kan vara bra att ha.
Bonniers stora bok om filosofi - för allmänbildningens skull.
Modeboken av Lotta Lewenhaupt - för allmänbildningens skull.
Oscar Fashion - för att tillfredställa mitt estetiska och ytliga sinne.

/Mary

Nr 993

2007-02-19T20:07:00.000+01:00

Det är med smått rodnande kinder som jag trycker ner Processen av Franz Kafka som 993 på listan. Alla tiders prettosymbol (ok, vi är en prettoblogg men ändå) som är så pretto att den inte ens är pretto längre utan lika obligatorisk i gemene svennes bokhylla som Guillous Arn-serie. En rörande symbol för alla dom som någongång dragit på sig en svart polotrja och en svår min och kallat sig för poet. Jag önksar att jag kunde skriva nåt klatschigt om Processen som kopplas till mitt gymnasiejag som hade svarta kajalögon och posedrack rödvin och som övade i smyg på att röka Lucky Strikes så snyggt som möjligt men Processen hör inte alls ihop med det där. Jag vet inte, men på nåt sätt har nog aldrig en bok varit så rätt läsning vid en viss tidpunkt i livet, ingen bok har någonsin på bättre sätt kunnat förklara en viss känsla och ett visst skeende. Det finns en anledning till att Processen anses vara en av förra århundradets bästa böcker. Det finns också en anledning till att den anses vara tung och tråkig, för det är den. Det är bara det att när man väl tagit sig igenom den kan man omöjligt sluta tänka på den.

/Laura

Kate!

2007-02-19T15:56:00.000+01:00

Kate Moss. Addicted to love av Fred Vermorel är - surprise - en biografi om allas vår älskling Kate Moss. Tyvärr är boken inte särskilt bra; den är seeeg, tråkig och alldeles för omständig. Vermorel tycks vilja sätta Moss liv i massa jobbiga kontexter hela tiden, istället för att bara berätta om hennes liv. Det är ju därför jag köpte boken, inte för att få en analys om ungdomspopkulturen under 90-talet. Dessutom är det alldeles för få bilder, jag hade velat ha fler foton på alla fantastiska kreationer Kate Moss har visat sig i, och fler på henne och Pete Doherty och på lilla Lila Grace.

Som ett Kate Moss-fan är det självklart att man läser boken, men det går inte att låta bli att störa sig på det taffliga språket och alla onödiga omvägar.

/Mary

Kurslitt tips!

2007-02-19T02:46:00.000+01:00

Om man någon gång bara skulle råka ha sisådär åtta-niohundra kronor över och känner för att lägga dem på en bok och om man dessutom är allmänt konstintresserad rekommenderar jag er att köpa Art History av Marilyn Stokestad. Det är den tyngsta (när jag inhandlade den tänkte jag "så bra, nu har jag äntligen nåt rejält att pressa skrynkliga papper med") och finaste bok jag äger. Den är så fin att jag inte vill göra understrykningar i den. Jobbigt. Just det, den är bra och lättillgänlig och allt det där också.

/Laura

Marianne Fredriksson är död!

2007-02-13T19:11:00.000+01:00

stod det i ett sms från Mary igår. Jisses Amalia, sånna här grejer är trots allt inte småpotatis i min värld. Jag vet att jag inte ens inkludera henne på min tio i topp lista häromveckan, det var alldeles för länge sedan hennes böcker var som bästabästa. Det var längesedan jag slutade tycka hon skrev fantastiska berättelser för att istället börja störa mig på hennes förbaskat präktiga urmödrar som hon alltid skulle ha med. Den där Quinnornas quinna som var så klok och så förstående och så så stark liksom, som alltid kunde se igenom människor och som alltid hade några väl valda ord att säga.

Men eftersom jag är den sentimentala typen så kan jag inte låta bli att skriva en liten hyllning i ett läge som detta. När jag var femton läste jag alla hennes böcker på raken. Hela hennes värld, speciellt böckerna som kretsade kring historier ut biblen, var en fullkomligt magisk värld att kliva in i. Medan jag läste var det lite som att få komma hem till en snäll gammal sagotant. Det skulle mycket väl kunna hända än idag att om jag fick anledning att ge någon utländsk bekant en bok skriven av en svensk författare (jag tycker den typen av presenter är käcka, haha) skulle välja ett ex av Simon och ekarna eller Anna, Hanna och Johanna. Men framför allt har Marianne Fredriksson, även om jag idag sparkar bakut mot hennes moderjordfeminism, gjort mer för att lägga grunden till ett feministiskt synsätt hos mig än dom flesta andra. Att läsa Enligt Maria Magdalena fick mig att inse att andra sätt att se och tolka saker och ting på var möjliga och att det självklara var långt ifrån självklart. Att bara för att kvinnan inte syns i betyder det inte att hon inte finns. Boken döms säkert ut av de kunniga som populärkulturellt trams men för mig var den mer givande än all komfirmationsundervisning i världen.

Jaghade egentligen tänkt läsa lite Märta Tikkanen eller Bukowski ikväll men kanske att jag borde överväga omläsning av en Fredriksson istället?

/Laura

2007-02-07T16:07:00.000+01:00

Jag läste för ett tag sedan på nån blogg (men på grund av att jag är en total misfit i Internetgenerationen klarar jag inte av att länka till den) om att någon utmanade en manlig bekant att läsa tio böcker på raken skrivna av kvinnliga författare. Som om det skulle vara ett problem eller nåt svårt för den delen! Ok, av egen erfarenhet vet jag att män inte alltid är så pigga på att läsa kvinnliga författare, inte så mycket av illvilja men mer för att dom helt verkar glömma bort att dom finns, eller så vet dom helt enkelt inte vilka som är läsvärda... Men ändå! "Skandal!" ryter mitt feministiska hjärta. Egentligen gillar jag inte att dela upp böcker skrivan av bra manliga respektive kvinnliga författare, en bra bok är en bra bok helt enkelt och jag skulle gissa på att min läsning är fördelad rätt 50/50 på dom båda könen. Men eftersom jag gör allt för att slippa ta tag i den där hemtentan som måste skrivas och dessutom är en sucker för listor så får ni här hela två stycken. Först mina tio svenska ( eh just det, kvinnliga...) favoritförfattare:

1. Birigtta Stenberg
2. Moa Martinson
3. Johanna Nilsson
4. Majgull Axelsson
5. Kristina Lugn
6. Mirja Unge
7. Karin Boye
8. Sara Stridsberg
9. Edith Södergran
10. Barbro Lindgren

Hjälp, det känns som om jag glömt någon/några favoriter nu. Får väl lägga till ett skämsinlägg så smäningom i så fall. Några svenska som jag inte läst men jag hemskt gärna vill läsa är för övrigt: Märta Tikkanen, Sara Lidman och så kanske lite mer av Selma Lagerlöf.

Nu över till en lista över tio utländska favoriter, den här gången utan inbördes rangordning (förutom Cora då som alltid alltid är min givna etta):

1. Cora Sandel
2. Sylvia Plath
3. Virginia Woolf
4. Elfriede Jelinek
5. Joyce Carol Oates
6. Simone de Beauvoir
7. Charlotte Brontë
8. Sarah Cane
9. Marguerite Duras
10. Margret Atwood

Det känns lite jobbigt att varken Jane Austen, Emily Brontë eller Donna Tartt fick plats (+ alla andra som jag inte orkar nämna just nu). Kanske gör jag en del två nästa gång jag har hemtenta. Om ni är nyfikna på vad ovan nämnda författare skrivit så råder jag er till att ha tålamod i väntan på kommande 1000-listaninlägg (eller att söka uppert lokala bibliotek, tjo!)

/Laura

nr 994

2007-02-03T04:34:00.000+01:00

Är en sucker för uppväxtskildringsromaner med kvinnor i huvudrollerna, och en självklar favorit är Glaskupan av Sylvia Plath. En bibel för alla deprimerade tonårstjejer med en längtan bort någon annanstans och alla andra med vett att förstå bra - nej, fantastisk - litteratur.

Plath skriver prosa på ett alldeles speciellt, suggestivt sätt. Man har newyorkasfaltslukten i näsborrarna och den rena vodkan i strupen och ångesten som en ständig pulserande närvaro som en röd tråd genom boken.

En klassiker att hålla i handen när det känns lite ensamt.

/Mary

vilka böcker har du läst?

2007-01-27T22:52:00.000+01:00

Även jag faller till föga och gör som många andra bloggar och har med den här listan från Expressen (ni vet, angående den där artikeln om att folk ljuger om vad de läst - något jag aldrig gjort för övrigt. Varför skulle jag?)

1. Jack av Ulf Lundell. Ej läst. Kommer aldrig hända. Det här är en pretentiös blogg; pretentiösa människor läser inte Ulf Lundell.
2. Utvandrarna av Vilhelm Moberg. Läste jag som tolvåring, Utvandrar-serien var bland de första vuxenböckerna jag läste.
3. Hemsöborna av August Strindberg. Nix, inte läst. Räcker med Röda rummet, mer Strindberg än så är jag inte särskilt intresserad av.
4. Nässlorna blomma av Harry Martinson. Nej, tyvärr - vill läsa både Harry och Moa, om jag bara hade tid.
5. Röde Orm av Frans G Bengtsson. Nej.
6. Arn-böckerna av Jan Guillou. Verkligen inte! Skulle skämmas om jag hade läst dem. Herregud, hur kan Jan Guillou vara med på den här listan?
7. Sagan om ringen-trilogin av JRR Tolkien. Nej, läste Belgarion-böckerna av Eddings istället, det är all fantasy jag orkat med.
8. Krig och fred av Leo Tolstoj. Well, läste första boken, men den var så tråkig så jag orkade inte fortsätta.
9. Svindlande höjder av Emily Brontë. Jajamensan! Men måste erkänna att filmen känns närmare hjärtat.
10. Män är från mars, kvinnor är från Venus av John Gray. Eh, nej. Däremot Fittstim och Under det rosa täcket.
11. 1984 av George Orwell. Japp.
12. Lysande utsikter av Charles Dickens. Nix.
13. Harry Potter och de vises sten av J K Rowling. Har läst alla Harry-böckerna.
14. Jane Eyre av Charlotte Brontë. Självklart, en favorit i bokhyllan.
15. Da Vinci-koden av Dan Brown. Ja, har faktiskt gjort det. Bra är den ju inte, men underhållande.
16. Anne Franks dagbok av Anne Frank. Läste för jättelänge sedan, på låg- eller mellanstadiet.

/Mary

I love Jessica

2007-01-21T20:08:00.000+01:00

Måste tipsa om Jessica Gedin, som skriver eminenta litteraturrecensioner och -krönikor i Elle (den bästa svenska modetidningen, för övrigt). Det är mina favoritsidor i tidningen; Jessica har ett finemang språk och skriver precis sådär smart som jag önskar att jag kunde göra. Hoppas verkligen att hon inte tar mammaledigt alltför länge när hennes bebis föds i mars, hur ska jag klara mig utan hennes tips?

Någon som vet om Jessica har en blogg? Skulle självklart bli min nya favorit.

/Mary

lycka

2007-01-21T15:52:00.000+01:00

Ibland har man helt fantastisk tur. Jag och min syster S samlar på Lotta-böcker, en serie av Merri Vik, skrevs på sextiotalet (kanske även sjuttio-talet, har inte jättekoll). Antagligen läste era mödrar böckerna om käcka, präktiga Lotta som på något sätt alltid klantar till det mesta. Förutom att böckerna är ett tidsdokument över den svenska storhetstiden på sextiotalet, är de också mycket roliga och mysiga. Jag och syster S har många böcker i serien, 35 stycken, och vi tror att det fattas runt tio böcker för att få en komplett serie. De böcker vi inte har är svåra att få tag på; de gavs ut i ganska små upplagor och är extra åtråvärda för samlare, och är därmed inte lätta att hitta på antikvariat. Men igår, på Myrorna, hittade jag boken Alltid Lotta, som vi inte sedan tidigare har. Vilken lycka!

/Mary

Svinalängorna

2007-01-16T14:50:00.000+01:00

I min familj är Moa Martinson något av en husgud. Att jämföra Susanna Alakoski med Moa känns redan schletet, liksom att kalla henne för en ny proletärförfattare. Det är bara det att ett tag in i boken håller jag på att gå i taket av lycka då jag kan konstatera att jag läser en bok som vågar ta upp det på många sätt tabubelagda ämnet klass och som inte är skrivna på typ 30-talet då Ivar-Lo, Wilhelm och dom andra grabbarna var verksamma (tillsammans med Moa som enda kvinna då). Som dessutom är en uppväxtskildring av en flicka i 60 och 70-talens Sverige men skriven på 2000-talet då grabbarna Mikael Niemi och Torbjörn Flykt är verksamma men dom kvinnliga motsvarigheterna (både som romanförfattare och romankaraktärer) liksom på 30-talet är få. Tack Susanna Alakoski för att du har dykt upp.

Romaner som skildrar fattigdom, alkoholism och elände finns det gott om, men det är få som lyckas hålla sig vid ytan utan att falla ner i det där eländesromanträsket. Som ni säkert redan förstått är min åsikt att Svinalängorna är en få som lyckas hålla sig över träskytan. Och det med råge. Jag kan inte låte bli att komma tillbaka till Martinson men jag har nog inte läst en roman sedan Mor gifter sig som innehåller samma ljuvliga sorts galghumor och som lyckas beskriva utsatta barns överlevnadsstrategier på ett lika medryckande sätt. Mamman i boken är dessutom en av de stenhårdaste feministerna som jag stött på inom litteraturen på väldigt länge. Vad jag absolut inte vill glömma att nämna innan jag avslutar den här hyllningstexten är att Alakoski med en häpnande stilistisk precision på några få rader lyckas få mig mer berörd över Finlands bedrövliga 1900-talshistoria än vad alla historieböcker i världen skulle kunna åstadkomma.

Jag sträckläste Svinalängorna på en 15 timmars lång tågresa och jag hade inte kunnat få ett bättre sällskap. Susanna Alakoski har lovat att skriva många romaner till kring ämnena klass, kön och etnicitet. Om de lyckas hålla samma höga kvalite som debuten så utsätter jag mig med glädje för fler "träsmakibakenlånga" tågresor.

/Laura

nr 995

2007-01-13T01:08:00.000+01:00

Nr 995 på listan blir Konsten att vara Ela av min absoluta favoritförfattare Johanna Nilsson. Ingen beskriver ångest och ensamhet lika bra som hon, ingen får mig att gråta och skratta och känna med romanhjältinnan Ela som hon. Konsten att vara Ela är min litterära snuttefilt som jag läser när allt känns jobbigt, min vän i mörkret, min ledstjärna i livet. Den här boken är ett absolut måste för alla trasiga, och hela, själar.

Konsten att vara Ela är the shit, helt enkelt.

/Mary

the list, nr 998 997 996

2007-01-11T23:34:00.000+01:00

Så jäval trist och förutsägbart men jag prickar av tre Dostojevskijs på listan så är det gjort. Det är ju inte det att dom inte förtjänar att vara med, det är inte för inte som han kallas för "författarnas författare". Faktiskt. Och nej, han är INTE tråkig. Vad som är tråkigt, eller rättare sagt förutsägbart, är att ha med gamle Dojjan på en lista över de 1000 bästa böckerna någonsin.

Brott och straff. Älskade den här boken så jävla mycket på gymnasiet att jag blir trött bara av tanken på att jag anser det här vara en av mina all time favourites. Har aldrig vågat läsa om den, jag vill ju inte "förstora läsupplevelsen" som det så fint heter... Kanske vore dags snart. Kill your darlings eller nåt (eller varför det vid närmare eftertanke?)

Idioten. På baksidan till den upplaga som jag har står det något i stil med (kan inte citera korrekt eftersom alla mina böcker ligger nedpackade i flyttlådor) att Dostojevskij i och med Nastasia Filippovna skapar ett av världslitteraturens mest fascinerande kvinnoporträtt. Och jepp, så är det.

Anteckningar från ett källarhål. Kanske den Dostojevskijroman som ligger mig allra närmast om hjärtat. Så fin. Så bra. Så sorglig.

Tips! Om det nu finns nån sån där jobbig sate där ute som inte orkar läsa en bok för att "den är för tjock" men ändå känner sig ruskigt sugen på ryska klassiker så kan jag ju rekommendera Anteckningar... Den är ganska tunn.

/Laura

dagens citat

2007-01-11T22:07:00.000+01:00

Livet är kort men timmarna äro långa

ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg

/Laura

the list, nr 999

2007-01-11T04:02:00.000+01:00

Hemlängtan av Michelle Magorian.

En av de absolut bästa barn/ungdomsböckerna som någonsin skrivits. Läste den första gången i tio, elvaårsåldern och läser fortfarande om den då och då. Jag vet få andra författare som lyckats bygga upp en stämning på ett lika mästerligt sätt som Magorian gör i den här boken, det är en stämning som jag inte kan beskriva på ett bättre sätt än att den smakar regn. Boken för en till en fuktig sensomar i efterkirgstidens England och ja, det känns i hela kropen som om man verkligen vore där, på plats i trädgården till det där fallfärdiga huset vid ån. Hemlängtan är en underbar bok längtan och om att våga släppa taget om det gamla och gå vidare med sitt liv upp samt en ömsint beskrivning om en trevande mor och dotterrealtion. Visserligen fick den mig att måla upp bilden av Amerika som det förlovade landet men frånsett det är det här en läsupplevelse som jag önskar att inget mellanstadiebarn får mista.

/Laura

dagens citat

2007-01-11T03:04:00.000+01:00

Man blir förälskad i någon som väcker något i en själv till liv.

ur Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm

/Mary

the list, nr 1000

2007-01-10T22:52:00.000+01:00

Introducerar härmed en ny kategori; 1000-listan. Jag och Laura listar de 1000 bästa böckerna (romaner, lyrikböcker, novellsamlingar) utan inbördes ordning.

Först ut är:

Stolthet och fördom av Jane Austen. The chick litt av alla chick litts - dessutom en bra sådan. Minns att min gamla litteraturvetenskapslärare avfärdade Jane Austens böcker eftersom de var "1800-talets Harlequin". Vilken hädelse! Stolthet och fördom innehåller ju alla nödvändiga ingredienser för en bra roman; 1800-tal, England, vackra kläder, "fattiga" kvinnor, rika män, mr Darcy och Elisabeth Bennet. Lovely!

Tips: antagligen har ni redan sett dem, men om inte, se filmerna Bridget Jones dagbok och Stolthet och fördom (den senaste med Keira Knightley som en perfekt Lizzie).

/Mary

ja visst gör det ont

2007-01-10T14:12:00.000+01:00

när man glömmer att ta med en av sina all time favourite-böcker. Hade tänkt att jag skulle läsa om Karin Boye den här våren, eftersom dikter är typ det enda jag orkar med efter juristplugget, men det blir det alltså inget av. För jag går ju inte och köper en ny bok; jag vill ju ha min gamla slitna pocket som är fullklottrad med understrykningar och kommentarer. Och att låna en diktbok är helt utelsutet, då går det ju inte att göra understrykningar och kommentarer och man får inte det där personliga förhållandet till boken som när man äger den själv.

Får helt enkelt vänta tills påsk innan jag läser Karin igen. Har inte läst henne sen gymnasiet, när jag var en svår och demprimerad och allmänt jobbig tonåring, så det hade verkligen varit roligt att läsa om nu när jag är vuxen, sofistikerad och klok.

I väntan på påsken läser jag Bruno K Öijer (som blev en annan all time favourite på gymnasiet, främst därför att min lärare som jag hade en crush på dykade honom).

/Mary

kan inte låta bli

2007-01-10T01:55:00.000+01:00

att gilla den här romantiteln: Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa. Om boken är bra eller ej vet jag inte, men en recension finns att läsa här.

/Mary

Sjung o gudinna om vreden som brann...

2007-01-10T01:54:00.000+01:00

Hade tänkt att hardcorestarta mitt litterära 2007 med läsning av Iliaden. Anledningen till att ta itu med den här (numera) satans boken var väl delvis superambitiösa eftersom första delkursen på konstvetenskapen kommer att handla om antiken och jag hade tänkt fräscha upp mina kunskaper om det antika Grekland innan kursstart, dels för att jag aldrig är sen med att ta tillfället i akt och bättra på mina finkulturkunskaper (det är inte som inte som vi presenterar oss som pretentiösa bloggers...) men mest kanske för att The Secret History av Donna Tartt var bland det grymmaste jag läste i höst. Givetvis hade den boken gjort mig råpeppad på gamla greker. Hade gjort upp någon bild i huvudet om lugna kvällar med tedrickande och Iliadenläsning och kloka eftertankar som automatiskt skulle göra mig lika tjusig som Francis och lika smart som Henry. Som skulle få mig att börja spotta ut smartheter som en Sokrates anno 2000-talet (för övrigt tvivlar jag på att Sokrates och Iliaden har så mycket med varandra att göra förutom att de båda klassas in i den tidspeiod som går under namnet antikens Grekland) och få mig att bli lite sådär mystisk och farlig och intellektuell på det där sättet som är helt oemotståndligt i böckernas värld och totalt odrägligt i verkliga livet.

Men tji fick jag. Grejen är den att jag verkligen inte kan läsa bunden vers. Jag skyller det på min totala avsaknad av takt och rytm, jag är helt hopplös på allt som har någonitng med takt att göra; klappa i takt, dansa i takt och ja, just det, läsa i takt. (Rytm?????) Inte ens julklappsrim klarar jag av. Jag har till och med agerat duktig flicka och fräschat upp mina hexameterkunskaper men även efter att fått versmåttet teoretiskt förklarat så hajjar jag likt förbaskat inte hurjag ska läsa skiten. Och så länge jag inte fattar rytmen så begriper jag heller inte ett dugg om vad bokskrället handlar om. Så nu har jag suttit och hatiskt blängt på boken i cirka två veckors tid och inte läst någonting alls utan mest kollat på Rome på DVD istället (greker, romare, jag följer iallafall någto sorts tema här). Det som suger mest är att jag verkligen sett fram emot att läsa just den här boken och att jag är helt övertygad om att jag gått miste om en stor läsupplevelse. Det ända jag fått ut av det här är att jag numera vet vad Peliden är för något (tack pappa!?) Utöver det finner jag det helt meningslöst att ha en åsikt om Iliaden, lika lite som jag anser det är att ha en åsikt om Beatles. Nästa gång jag bloggar lovar jag att återkomma med ett inlägg som handlar om en bok som jag faktistk uppskattar och har något vettigt att säga om. Tills dess ska jag vårda min inre litteratursnobb som fått sig en rejäl törn.

/Laura